Full bricka med vardagshjältar!

Vi har alla våra hjältar...sådana vi ser upp till och dyrkar av olika skäl,och visst behöver vi hjältar. Någon att se upp till,drömma om att vi liknar eller önska att vi vore när vardagen blir för grå. Just vardagen har fler än 4 nyanser av grått,men hur fixar vi allt det grå? så vi inte drunknar i massa måsten,stress,inköp av toalettpapper,mjölk, all tvätt,dammsugning och sådant...

Jag är inget sportfreak så Zlatan är inte en av mina idoler,även om han presterat utöver det vanliga. Men tänk,vad vardagshjältar vi har! Då tänker jag på de som kämpar mot alla odds,som presterar utifrån sin förmåga och skapar sig en tillvaro där livskvalitet är i centrum. Vad är livskvalitet? och vem bedömer vad som är livskvalitet egentligen?

Team Hoyt är den mest rörande inspirationsvideo jag någonsin sett...Allt är möjligt! 

Frågan är vem som har det största handikappet egentligen? Jag är övertygad om att det är de som tvivlar på sin egen förmåga,lägger sig platt för vardagens krav och gnäller så de blir hesa...De som ligger inne med lyxproblem i sin jakt efter statusprylar av alla de slag,ser mer på det de saknar... och framför allt inte vågar tänja sina gränser av rädslan för att inte lyckas eller sticka ut från mängden. Jag har anledning att tro på människors förmåga då jag genom mitt arbete mött många som lyckats med det omöjliga mot alla odds...


Jag minns särskilt en 12-årig kille som upplevt 14 fostrarbyten sedan den dag han såg dagens ljus...Framtiden tedde sig mörksvart,och ingen (inte ens soc) trodde på att han skulle kunna klara ett självständigt liv då hans erfarenheter format honom till en mycket trasig och oregerlig ung man som satte skräck i vuxenvärlden genom sitt gränsöverskridande beteende,vilket också innehöll ett ytterst våldsamt agerande mot sin omgivning,och sig själv. Det är svårt att föreställa sig hur mycket aggression som rädsla och upprepade kränkningar i alla dess former kan generera...Han fungerade som ett trängt djur i ett hörn,och är en av de farligaste jag mött,för han hade inget mer att förlora...och då blir man väldigt farlig...

Men förra sommaren träffade jag samma kille och jag hade förmånen att sitta i solskenet och ta del av hans resa sedan sist vi sågs. Han hade hunnit bli en vuxen man med jobb,tjej,hund och lägenhet. Någon stoltare arbetare har jag aldrig skådat...och hans brokiga resa dit via missbruk,våld och kriminalitet är ofattligt att någon klarar,men han gjorde det! Det gör mig varmare än något annat.Han var tacksam,och sa att vara tacksam gör inte ont sa han... Den kram jag fick när vi skildes åt,och bilden av hans ryggtavla med företagets logga tryckt på när han gick hemåt bevarar jag i mitt hjärta för evigt...särskilt som jag vet att han aldrig skulle bli nån Jävla Svensson. Men han är den typen av Svensson jag gillar skarpt!

Ovanstående klipp sätter fingret på vem som egentligen är handikappad...Tyskalärare till exempel...

Jag har många vardagshjältar,sådana som uppskattar det de har,det de kan,den de är och delar med sig av sin livsglädje och inspirerar andra att leva ett riktigt liv.Ett liv att vara stolt över...ett liv bortom den grå massan där alla ska passa in och vara till lags tills man utplånar sig själv. Just att vara olik alla andra,det är ju det som förenar oss! Det är nog först då vi får livskvalitet och kan leva i gemenskap med andra. För ensam är inte stark,och när man insett det har man åtminstone riktat in sin livskompass i rätt riktning...


Såg ett inslag av Nina Muhonen tidigare idag. Hon bröt nacken i samband med en dykolycka i England när hon var 17 år,och är totalförlamad från axlarna och ner samt har respirator. För henne var det en otänkbar situation att leva i när hon var frisk,liksom det är för mig när jag försöker föreställa mig ett liv som hennes. Men hennes livsglädje lämnar ingen oberörd,så nu ska jag ta del av hennes livsberättelse via hennes bok Bara jag kommer hem...

Ibland blir man så upptagen av sin vardag att man glömmer bort att se tillvaron och livet ur andra vinklar än just sin egen...så vad gör det att tandkrämstuben är felklämd? att tvätthögen växer sig större än Kebenekaise? att någon sagt något elakt? att man fått en ynka förkylning?att man inte hinner det man ska? att det fortfarande är vintrigt ute? osv...


Listan kan göras lång,men hittar man sina vardagshjältar så blir tillvaron lite ljusare. Så från och med nu ska jag göra mitt eget "Vardagshjälte-bingo" och fylla rad efter rad...tills jag får full bricka.Då orkar jag dela med mig av min glädje till andra som behöver mer av den varan i sina liv. Glädje är det enda det blir mer av ju mer vi slösar med den!

Njut av de små sakerna i livet,för en dag ser du tillbaka och inser att det var just de små sakerna som var verkligt stora...Storleken har ingen betydelse,inte ens när det gäller abborrar!

Om nostalgitrippar i litteraturens värld och hur Boktipset gjorde mig till läsare av manlig litteratur

När jag växte upp,runt "1800-bortnött" ungefär så var somrarna varmare,smultronen godare,alla människor vänligare och barnprogrammen roligare! Nja,det sistnämnda var en sanning med modifikation,för jag växte upp med bl a Staffan Westerbergs Vilse i pannkakan...(han som sabbade en hel generation och har många traumatiserade människor på sitt samvete) Kommer att återkomma till hans och många andra programledares inverkan på mitt och andras liv i ett annat inlägg,för jag måste nog bli färdig med min transaktionsanalys innan jag kan beröra det ämnet ytterligare... ;)

Häromdagen förärades jag ett teknikvidunder i form av en Kindle, den moderna tidens läsplatta för e-böcker kompletterat med massa häftiga funktioner som än så länge är rena grekiskan för mig...men även gamla tanter kan lära sig! Hoppas jag,är väl bäst att tillägga... 

http://www.amazon.com/dp/B003FSUDM4 

Via ovanstående länk kan man spana in min nya bokkompis! Det finns en käck liten video för vad det är för pryl jag nu är stolt ägare till...

När jag använde den digitala userguiden,fattade knappt en bråkdel samt svettades och slet mitt hår.Då kom jag osökt att tänka på hur min resa in i böckernas förtrollande värld startade och började drömma mig bort...

Det var en gång...och den grusades inte p g a "svår-och lässkrivligheter" för min del,vilket jag känner stor tacksamhet för samtidigt som jag skänker en tanke till de som besväras av dyslexi och inte fått samma glädje av böckernas fantastiska värld som jag...

Man ligger förmodligen inne med lite resandeblod,eller vad det kan vara för jag tillhör inte typen av människor som man tar där man sätter som de gamla brukade säga förr. Detta beteende innebar många oroliga stunder för min hulda mor,då hon inte vetat var hon haft mig sedan jag var i 4-årsåldern i alla fall. Då började jag min sociala runda efter frukost,om jag hunnit med den ens...I en by på landet lurade inte samma faror som i stan,så jag fick göra mina dagliga rundor utan övervakning från de vuxna. I ett av husen vankades det tablettaskar av märket Zoo,inhandlade i Konsumbussen! Lyxigt värre kan jag lova. I ett av de andra husen serverades det hallongrottor och smultronläsk från Åbro på verandan Det var på den tiden man tog tag i en metallbit vid flaskans kork och drog den bakåt över flasköppningen tills den tunna metallen med plasthinna lossnade och den glamorösa drycken kunde serveras i duralexglas,givetvis i syrenbersån. Det var högtidligt må jag säga! I en av de andra kåkarna fick jag nybakade kakor,oftast spröda drömmar och hemgjord hallonsaft, när de hade tid att servera dylikt om inte höskörden tog för mycket av deras sociala tid med Mig förstås...


Men det riktiga Paradiset var beläget på andra våningen i grannkåken med knarrig trätrappa som snabbt focerades. Min kondition var på en helt annan nivå än numera som ni förstår. Var jag andfådd var det mer av barnslig glädje och spänd förväntan,för i detta hem fanns inte bara en vänlig varm gammal mö med en suckande tramporgel och gungstol, utan också en vacker skål på hög fot fylld med läckra polkagrisar ända från Gränna.Just Gränna låg längre bort för mig då,än vad Thailand gör för oss idag bör tilläggas.Som ni förstår tänker jag på denna skål som den Heliga Graal.

Så här minns jag nog min barndoms heliga Graal med polkagrisar där den stod inne i skafferiet...

Men den verkliga skattkammare var biblioteksfilialen med stort B! På den tiden spred man möjligheten till den litterära världen ute i glesbygden med hjälp av en stor låda med böcker i, som folk i trakten kunde låna. Böckerna byttes ut med jämna mellanrum och en del av bokvalet var verkligen avsett för mig kan jag lova er! Att det dessutom ingick högläsning för mig på sängen med det vackra virkade överkastet var säkert inget som det kommunala biblioteket visste att det ingick i deras service,men så förbaskat bra hade jag det! Ju äldre jag blev,desto mer kunde jag själv ta del av krumelurerna i böckerna och den högläsande damen fick vara med om ett rollbyte och sitta i sin gungstol och suga på polkagrisar när jag läste...både högt och länge...

En av de första böcker jag läste på egen hand och grät till var Katten Tom i vildmarken,en berättelse om en katt på rymmen. Jag är inte lika blödig idag kan jag lugna er med ;)


Eftersom jag numera läser annan litteratur såsom Jens Lapidus,Bukowski,Liam Norberg,Tom Clancy och Lasse Wierup och många fler,så förstår ni att jag ändrat inriktning i min litterära värld.


http://www.bokus.com/bok/9789113022826/infiltratoren-den-smutsigaste-harvan-inom-svensk-polis/


I somras besökte jag bokhandeln i stan, och förlorade mig bland hyllorna nån timme eller så. Det är lite som vardagsmeditation för boktorskar. Jag efterfrågade boken Peter Rätz,en fortsättning på Infiltratören och Hanteraren. Expediten var välvillig och sökte i hyllor,lådor och datasystem tills hon konstaterade att den inte var utgiven än men hon ville gärna stå till tjänst med andra boktips och undrade vad jag läst för böcker senaste tiden. Jag drog ett axplock av titlar,och hon började se mer och  mer rådvill ut samtidigt som hon sa att jag läste väldigt manlig litteratur...Jag garvade lite inombords,och blev om möjligt än muntrare när hon slet fram nån deckare och glatt konstaterade:"Den här är nog något för dig,det dör 10 personer redan i första kapitlet!" 


Jag köpte inte boken,hennes vänlighet till trots...

För hur det än är så är jag uppväxt med Fem myror är fler än fyra elefanter,ett mycket pedagogiskt program som med humor och rosa elefanter präntade in alfabetet i ryggmärgen på oss 70-talister,något som  jag har glädje av än idag! Boktipset var lite av en ledstjärna på den tiden,och tänk att Astrid Lindgren levde samtidigt som jag...det är en riktig ära det!

Även Sagostunden var en höjdare även om det var lite psykedeliskt tecknat...det kanske är därför jag läser så kallad "manlig litteratur" tänker jag och återgår till Dead or Alive på min Kindle. För mig är en Kindle häftigare än ett Kinderägg för ett sådant gömmer bara 3 överraskningar i en...*nynnar Ninna ni na ni nana..ni na na na ninaaa...*

Om toalettringar,långa bröst och att digga sig själv

Igår fick jag ett idiotryck och tog tag i en ytterst välbehövlig sanering av badrummet. Jag använder ordet sanering,för städning är för klent uttryck och ett för längesedan passerat stadium...När man städar hinner man tänka en massa,och just tänka är rätt skönt faktiskt. Städa är värre,mycket värre. Just städning åligger inte mig hemma egentligen,då min lätt pedantiska make oftast sköter det som väl är! Det är säkert en störning i anala fasen,alltså en potträning som gick överstyr enligt utvecklingspsykologiskt sätt att se det kanske? 

Jag basar helst över grytorna och sköter tvätten,och han gnuggar,skrubbar och gnor i kastruller,grytor,plåtar,ugnsgaller och sånt tråkigt.Ibland tycker jag mig se att grytornas väggar blivit tunnare och att scotchbrite överkonsumerats...men det är säkert bara inbillning så det låter jag bero. Risken är ju att jag torskar på rengöring av grytorna och bara tanken om det är tillräckligt avskräckande för att hålla näsvisa kommentarer tillbaka.

Jag kom osökt att tänka på varför många rengöringsmedel har flashiga namn som Mr Muscle och liknande,för visst låter det som reklam riktad till just målgruppen Män?! Jag tyckte då rakt inte att mina taniga tantarmar ens hade hört talas om begreppet muskler ens...jag hade god tid på mig att spana in dem nämligen, för det tar en sjuhelsickes lång tid att skrubba kakelväggar ska ni veta!Det är oundvikligt att inte tänka på toaletter när man befinner sig i just badrummet. Tänk vad toalettringen har många skilsmässor på sitt samvete...Eftersom jag umgås med i princip bara karlar så vet jag vad jag snackar om,men jag är tillräckligt manlig för att inte bry mig om huruvida ringen är uppfälld eller inte.Som gammal Roskildeveteran är man inte så gnällig heller.Det där med att gnälla gör mig ändå bara hes... Men jag vet många,många andra kvinnor som får frispel på grund av just denna företeelse. Tänk vad många lappar man sett på gemensamma toaletter på arbetsplatser under åren. "Stå närmare-den är inte så lång som du tror" och liknande klämkäcka budskap. 

Inte utan att jag känner stor sympati för det manliga släktet med dessa mer eller mindre ironiska budskap med vägledande syfte i samband med blåstömning...De verkar ju vara en sanitär olägenhet i största allmänhet.

Ett tag jobbade jag på en enhet med dementa herrar som led av urininkontinens dessutom. Ingen lätt kombination,varken för de drabbade eller personalstyrkan. Mina äldre kvinnliga kollegor muttrade över "pissegubbarna" och efterhand kom det upp fler och fler lappar på toalettväggarna. Problemet med urin på golvet kvarstod dock...Vid ett tillfälle påträffade jag en av herrarna utanför toaletten,och av hans våta benkläder att döma hade han inte lyckats till fullo med sitt toabesök. När jag hjälpte honom med lite rena kläder pratade vi lite allmänt men plötsligt började han gråta. Det är i sig inte ovanligt vid demenstillstånd,men det här tillfället var annorlunda, och då berättade han att det var så mycket att läsa överallt på toaletten så han hade inte hunnit få ner gylfen ens,innan det var för sent...Jag kan lugna er med att väggarna var soprena från lappar med kryptiska budskap efter detta,och att mannen helt plötsligt klarade sina toalettbesök utan missöden framöver,vilket förvånade mina lätt rabiata kvinnliga kollegor...och höjde min status i avdelningschefens ögon,för hon hade inte vågat gå emot de envisa damerna tidigare.Det säger nog mer om henne,än om mig kanske.

Varför bryr vi oss så mycket om hur vi ser ut? Det klart att all reklam och sinnessjuka skönhetsideal tar ut sin rätt,och jag lämnas inte oberörd heller för det vore att ljuga. Men min själ har i alla fall någonstans att bo,även om det är i en kroppshydda som jordens dragningskraft påverkat en del under årens lopp. Ibland tappar man perspektiven för vad som är normalt för sin ålder. Det är då självironin är suverän! För kan man inte skoja om sig själv,då har man det inte nådigt inte. Så nu kan man stoltsera med att ha låååånga bröst,och jämföra vem som har längst bröst ungefär som pubertetsgrabbar gör. Alltid kul att ge sig in på de manliga domänerna även om det blir några år senare...


Jag har en bekant som drabbades av bröstcancer för några år sedan,och då omvärderar man saker. Som väl är klarade hon sig med att man skar bort en "tårtbit" från ena bröstet och cellgiftsbehandling efter det. Det är då man börjar tänka i andra banor,och då gör det ingenting om ens bröst antagit en mer oval form. Det där med bröstfixering kan karlarna faktiskt få behålla för sig själva! Jag tänker inte bry mig om det i alla fall.

Genom att vara sig själv,så gott det går,kan man nog kickstarta sin egen värld i alla fall! Tycker man om sig själv,så kan man tycka om andra med...


Skulle jag börja granska mig alltför kritiskt så brukar ett besök i simhallen råda bot på det lilla problemet,för det är otroligt vad folk i min egen ålder är fula och feta...nejvars,då ser jag att jag är alldeles normal och känner faktiskt att jag är i harmoni med min kropp. Bill Cosby skrev en bok som heter Pappaliv för många år sedan,en lättläst humoristisk beskrivning om föräldraskapet. Han nämnde bl a att han oftast fick slipsar till fars dag,medan hans fru tog in barnen i avskildhet och visade vad graviditeterna gjort mot hennes kropp... "Det här är ert fel" ska hon ha sagt,och det genererade mycket värdefulla presenter till mors dag. Så visst finns det fördelar med kroppens förfall.

Du är så vacker utan spackel är inte min favoritlåt,men texten är tänkvärd och perfekt om man behöver boosta sitt ego. Eftersom det ändå regnar lite lätt idag så möter jag världen med ett osminkat yttre,för då syns nog mitt inre mer...och det är väl ändå det inre som räknas mest ändå? Fuktighetskrämer kostar ju multum,så regnet får fukta mina kinder idag!

Även Barbie blir tant som väl är,gudars vad skönt det måste vara för henne med. Det unnar jag henne verkligen!

Om att Våga va vacker,värdefull och tacksam!

När jag tittade ut genom fönstret i morse översköljdes jag inte av någon överväldigande tacksamhet direkt...för det blåste som attan och snöade i sidled. Hundarna tvekade att ta steget över tröskeln för att gå ut,så något hundväder var det uppenbarligen inte...

Men när jag tittade i min almanacka såg det betydligt bättre ut! Ledig,ledig,ledig!!! Min spegelbild såg däremot inte lika upplyftande ut kan man väl ärligt säga... ;) väldigt vad fluffigt håret blev,det såg ut som jag kammat mig med en elvisp!?

Men om jag nu inte hade haft ett jobb så hade jag ju inte kunnat vara tacksam för de lediga dagarna...och hade jag varit blind hade jag ju inte kunnat se hur jag såg ut... Så varför är man inte mer tacksam för de saker som man tar för givet egentligen?


Igår hade jag förmånen att lyssna till Peter från Våga va,snacka om inspirerande,lärorik,berörande,öppenhjärtlig,naken och stark föreläsning! Han talade mycket om känslor,att vara rädd...och bära masker...missbruk,och så förstås att kramas! Ju mer kärlek man ger,desto mer får man tillbaka. Så är det med kramar med!

http://www.vagava.nu/ 

Via länken kan ni lära er mer om vad Våga va är,och får ni chansen att höra dem förläsa så rekommenderar jag det varmt,för trots att det handlar om ett tungt ämne så lär ni få träna skrattmusklerna med deras livfulla sätt att dela med sig av sina erfarenheter. Det finns också möjlighet att höra av sig dit om man lever i ett medberoende eller mår dåligt av eget missbruk,eller har andra frågor. Du får givetvis vara anonym...

Missbruk är fortfarande ett tabubelagt ämne,liksom suicid är. Alla berörs på något sätt av alkoholens och drogernas förödande inverkan,det finns i alla samhällsklasser,hög som låg,och där man minst anar det kanske. Men effekterna av det är lika helvetiska...och gör lika ont...

För egen del har alkoholen gett mig en uppväxt med en frånvarande pappa. På ett sätt är man ju givetvis tacksam för att man inte växt upp med en missbrukande far utan med en kärleksfull och varm,trygg mamma,men man undrar ju hur det skulle vara att ha en riktig pappa?Ni vet en sån där som andra pratar så varmt om? En sån man sitter i knäet hos,en sådan som lär en fiska och sånt. Men alkoholen var hans största kärlek på den tiden,och inte vi 4 halvsyskon. Även om allt ser annorlunda ut nu,så kan man inte ta tillbaka den tiden.


Alkoholen har också stulit ett gemensamt liv,en framtid,och min högt älskade tidigare sambos liv..."Du kommer skriva om det här en dag,och det vill jag att du gör!"... sa han. Det är något jag är djupt tacksam för idag...att han ville det...helst ville han att jag skrev en bok om det,men än har det inte blivit av.

Absolut mournig (sorg)...Klart man sörjer det alkoholen tagit ifrån en...

Alkoholen/drogerna gör inte bara den beroende sjuk...hela familjen blir sjuk. Det är det man benämner som medberoende,om du vill lära dig mer om det kan jag varmt rekommendera Flodhästen i vardagsrummet. Det är en lättläst bok om hur det är att leva som medberoende och om barnet inom oss. Även om du själv inte lever/levt som medberoende så är det matnyttigt att läsa den för då känner du igen mönstret och kanske rädda fler från att bli kvar i en sjuk tillvaro. För man behöver hjälp att ta sig ur ett medberoende också. Över hela landet finns det möten för anhöriga till beroende.Ta kontakt med närmaste AA/NA grupp om du behöver hjälp,du hittar dem lätt via nätet.Det är för ex de kvinnor/andra anhöriga/närstående som lärt sig alla knepen att hålla uppe en fasad,sopa bort problemen,kompensera missbrukarens tillkortakommanden,hitta droger/alkohol,se när någon är påverkad och framför allt sätta sina egna behov långt ute i periferin för att i kärlekens namn göra saker som i slutändan stjälper den beroende,ev barn och en själv. Att inte våga dra en gräns,och säga NEJ är farligt...riktigt farligt...och har ett för högt pris...

Idag är jag tacksam för de erfarenheter jag har både på gott och ont,för utan dem skulle jag inte vara den jag är idag. Och jag tycker faktiskt att jag är vacker och värdefull både på in-och utsidan! Min "elvisp-frisyr" påminner faktiskt om modellerna på Pradas catwalk när allt kommer omkring. Eftersom det blåser så mycket idag,så behöver jag inte vara ute så länge för att få dagens överdos av friskluft,något som också kommer uppskattas av hundarna i flocken här. jag är också glad och tacksam för att min bok "Håpas du trifs bra i fengelset" inte är färdigläst än,så med en mysig filt,boken och en kopp java kommer jag ha fredagsmyyyys på riktigt!

I Svinalängorna skildrade Susanna Alakoski utsattheten ur barnens perspektiv. Här handlar det om vuxna med liknande bakgrund, som kämpar med sitt arv, sin prägling, sin överlevnad. Hennes berättelse är fylld av sorg och vrede, över drogers makt och samhällets utstötningsmekanismer, men också av styrka, humor och inte minst - kärlek.



Eftersom jag utnämnt mig till "Våga va-stalker" och påmints om hur viktigt det är att sprida kärlek,och att våga vara den man är,så kramade jag en ledsen kollega igår...något som fyllde båda våra hjärtan med kärlek och värme till bredden. Och jag är tacksam att jag vågade trösta henne,när ingen annan gjorde det. JAG VAR INTE RÄDD LÄNGRE! Kram

Förbanna inte mörkret,utan tänd ett ljus...



 

Om meningen med livet och 1500 marschaller i Jönköping

Idag går mina tankar till alla som mår dåligt av olika skäl,de som gråter,sörjer,är frustrerade,kämpar,umgås med mörka tankar och tvivlar...Tvivlar på sig själva,på livet och tvivlar på om de kommer orka gå vidare...

Det är just dem jag tänker på idag. 

Vad är då meningen med livet? Det svaret ser olika ut för oss alla,men frågan ser lika ut.Boken Liftarens guide till galaxen väcker också mycket tankar och funderingar kring filosofiska spörsmål. Lever människan rätt? Håller människan på att förstöra sin miljö eller är det enbart skräckpropaganda? Finns ödet eller är allt en slump? Vad är meningen med livet? Det är här det berömda svaret 42 kommer in i bilden. En dator med namnet ”Djupa tanken” får i uppdrag att svara på vad som är meningen med livet, universum och allting. Datorn tog 7,5 miljoner år på sig och kom fram till något så abstrakt som ett tal. Något som mössen, som i en annan dimension i andra gestalter konstruerade datorn, inte kunde använda för att bli rika på. Därför upplystes de av ”Djupa tanken” att de måste fråga sig vad själva frågan var. För att få reda på frågan fick en ännu bättre dator utföra arbetet i 2 miljoner år. Det var då jorden skapades. Men tyvärr hann vogonerna förstöra jorden innan frågan var klar. Förslag till kontenta: Det viktigaste kanske inte är svaret på livets mening utan frågan om livets mening. Är frågan korrekt ställd?

Det är längesedan jag läste Liftarens guide till galaxen,en skruvad filosofisk berättelse. Svaret på livets mening är inte 42,det är det enda som är säkert...

Just nu pågår en landsomfattande manifestation för en nollvision mot självmord,vilket jag belyst tidigare. Initiativtagare är eldsjälen Peter Dorch,och detta sprider sig som en löpeld över vårt avlånga land. Mer om detta angelägna ämne finns att läsa här,via nedanstående länk. Där kan du också ansluta dig till facebookgruppen för att se var man tänder marschaller för livet nära dig.


http://www.1500marschaller.se/


Jag kommer tillsammans med vackra,värdefulla människor tända ljus för detta ändamål i Jönköping,och är glad för den respons jag fått. Då jag är medlem i spes har jag kontaktat ordföranden i kretsen och nu pågår ett intensivt arbete att ordna det praktiska inför en ljusmanifestation i samarbete med en frikyrka på orten. Evenemanget kommer föregås av ett pressmeddelande så att detta tabubelagda ämne får den spridning det förtjänar.Jag har redan nu fått kontakt med flera människor som brinner för detta,och tillsammans är vi starka! Ett evenemang via facebook kommer att skapas,då de praktiska bitarna faller på plats. Via bloggen kommer ni kunna följa vårt arbete kring detta som syftar till att få till stånd en nollvision mot självmord,vilket saknas i nuläget. med förhoppning om att fler liv kan räddas,och att vi blir fler som brinner för detta. Länk till spes finns här på min sida,om du vill veta mer om detta och hur spes arbetar suicidpreventivt kan du lära dig mer om via följande länk.

http://www.spes.nu/index.php/om-spes/stoed-spes/158-stoed-spes

 

Om du inte kan delta vid vår ljusmanifestation i Jönköping kan du stötta via följande länk. Ditt bidrag kan rädda liv!


http://www.spes.nu/index.php/arkiv-nyheter/356-1500-marschaller-taends

Idag tänder jag ljus för livet,de som sörjs och saknas...och sänder styrkekramar till de som kämpar i detta nu. Du är aldrig ensam...








 

Dikter är inte bara för fjortisar

Det där med att skriva dikter...är det bara för fjortisar med alldeles för mycket smink, illasittande modekläder,tjatiga föräldrar och brustna kärleksrelationer? Skulle inte tro det du.I min värld är det ypperligt för en "blyg,försynt,skötsam dam i sin bästa ålder" med...lite längre bröst. Nja,nu var jag nog lite vårdslös med sanningen avseende min karaktärsbeskrivning får jag nog tillstå. ;) Huruvida den fysiska beskrivningen stämmer är irrelevant i sammanhanget men det återkommer jag till när jag bloggar om kroppsuppfattning och fruntimmerskomplex vid ett annat tillfälle.Men dikter det skriver jag i alla fall än,även om jag började med det när jag var en pubertal,finnig,ilsken tös med knotiga knän och blå mascara.


På den tiden fungerade nog diktandet som en känsloventil,och det gör det väl än på sitt sätt,för lite självterapi tar man nog inte skada av. Numera plitar jag mest ner lite strofer när inspirationen infinner sig och gör något vettigt av det senare,annars läser jag lite av mina gamla alster mest för skojs skull. Självklart är man den mest hänsynslösa kritikern själv,där ligger Idol-juryn i lä kan jag lova. De framstår som ett gäng bumbibjörnar i jämförelse. Alfasuggan Blixt vs Anders Bagge 10-0 typ..


Bläddrade igenom några ruggigt gamla alster som handlar just om fenomenet att dikta,eftersom jag själv är den största kritikern så vågar jag dela med mig av några här:


I vår diktarvärld


Nu sitter jag här i pennans sällskap
Vi plitar,och ratar
Jag vill förbli i vår diktarvärld


Disken tronar mäktigt
Tvätthögarna ler spefullt
Dammråttorna dansar utmanande


Jag blundar och kramar pennan
Jag vill förbli i vår diktarvärld 
Där får jag ro...

Till och med ett snorigt dagisbarn begriper var jag hämtade inspirationen till den dikten,det var bara att lyfta blicken från pappret och se sig runt omkring. 

Såg lite av en dokumentär på tv om Cornelis tidigare. Han var en verklig poet,särskilt med tanke på att han inte hade svenska som modersmål. Jag ser också upp till textförfattare som Björn Afzelius,Ulf Lundell,Bob Dylan och Dan Hylander och många fler, men det var de jag kom att tänka på först. Jag gillar verkligen musik,av flera skäl, men jag gillar särskilt att analysera låttexter och beundra hur finurligt man satt ord på känslor,stämningar och företeelser.


Robban Brobergs texter är ju mer skruvade,men fantasifulla. Han överskrider alla gränser för hur man bör rimma. Inget vanligt julklappsrim där inte...


"Adressboken har kommit bort o
jag har inget porto"


Varför har jag otur när jag tänker,tänker jag när jag ler åt hans knasiga låtrim.


När man är barn och inte får som man vill så lägger man sig naturligtvis på golvet och sparkar,gnäller och beter sig allmänt kinkigt. Så och jag...Min morfar var en riktigt rejäl karl, som man benämnde bra folk med förr. Han hade varit rejäl om han levt idag med förstås. Han var en tystlåten,lugn man med en naturlig pondus,utan att någonsin behöva höja rösten eller att genom skräck sprida respekt och lydnad omkring sig. När han sade något,då ville man lyssna eftersom han var en klok karl. Jag lyckades bli frustrerad över något och tog till "ligga- på- golvet- och- skrika- metoden". Då jag kommer ihåg det så hade jag dessutom uppnått en ålder där det inte är klädsamt alls att bete sig så. När jag ligger och apar mig som värst,med gråt,gny och gnäll sa morfar något som fick mig att skratta mitt i alltihop. Tyvärr minns jag inte vad,men då uppstod den där känslan av att man inte vet om man ska fortsätta skratta eller gråta ni vet. Jag skriver ni vet,för ni har säkert provat på att bete er lika crazy som jag. "-Det är visst skratt och gråt i samma påse idag" konstaterade morfar och lämnade mig på golvet...Så det var ju bara att kliva upp,för vem orkar uppträda för tomma Folkets hus i längden? Inte jag i alla fall.


Följande gamla alster är inspirerat av denna minnesbild:


Skratt och Gråt


Det är både skratt och gråt
i samma påse...
Så sa du till mig som barn,
jag trodde inte jag förstod

Men nu när flicksjaletten blivit
på tok för trång
Nu vet jag att jag förstod
Redan då


Jag har snart fyllt min påse
och när jag andas en sista gång
Då vet jag att jag blandat den väl

Den dikten betyder nog mer för mig,än för dig som läsare men ett uns av sanning finns ju i den.

Afzelius text Ikaros är tänkvärd på flera sätt,och man kan lära sig en del om hur man bör förhålla sig till sina barn. Det är inte heller en slump att min hund döpts till just Ikaros,även om han mest blir kallad för "Icke-picke-päronpung"...


För mig har denna text etsat sig fast sedan den lästes av en ung kille på en skolavslutning för många år sedan. Nu var det ingen vanlig skolavslutning,bortsett från det där med fina kläder,grönskan,betyg och blomsterkvast till läraren...Texten lästes av en ung man som på den tiden betecknades som värsting,vilket han i sanning också var då han tillhörde det riktigt tunga gardet på ungdomsvårdsskolan.När man, som jag,kände hans historia strilade tårarna nedför mina kinder och hjärtat vreds om rent fysiskt,åtminstone kändes det så. Jag var inte ensam om att gråta,alla grät. Men inte han,för han hade inga tårar kvar längre...

Jag träffade honom av en tillfällighet för några år sedan när jag bytte tåg på en station. Han hade hunnit bli 25 år då. Om han lever än idag det vet jag inte...men jag hoppas,jag hoppas verkligen det...

Many people will walk in and out of your life, but only true friends will leave footprints in your heart.    (Eleanor Roosevelt)

Om kommunikation och ilskna lappar

Har du någon gång blivit förbannad och missförstådd? Säkert har du det,varför skulle du vara undantaget som bekräftar regeln undrar jag lite avundsjukt...Jag gillar människor,men jag har väldigt svårt för kringelikrok-kommunikation. Ni vet när man pratat med någon om något missförstånd och det känns som man rett ut saken i fråga och nått en gemensam plattform att stå på. Man tycker att man varit lyhörd och även lyssnat till den ickeverbala kommunikationen och allt är lugnt,för att ett par veckor eller några dagar senare upptäcka att så var det ju inte alls...Ibland infinner sig en obehaglig känsla av att någon i ens sammanhang trycker på något som de inte kläcker ur sig,och det tycker jag känns obehagligt när man inte kan få fram vad det rör sig om. Ofta har min "magkänsla" rätt,och facit kommer i annan form senare.Vanligtvis via en tredje part som inte har med saken att göra. Det gör mig inte mindre upprörd om man säger så.

Dessa fenomen uppstår främst när jag har med kvinnor att göra,men en å annan karl med kjoltendenser har man allt råkat ut för också. Det är den kategorin av medmänniskor jag får svårt att hantera. De som inte vågar ta bladet ur munnen och säga att de anser att jag burit mig dumt åt,gjort eller sagt något som sårat eller varit allmänt klumpdum (oavsiktligt,men ändå) För mig är det viktigt att få veta vad folk stör sig på kring mig som person,för annars kan jag ju inte ändra på något när jag är ovetande om kritiken. Kommer det dessutom bakvägen,eller hugskott då får jag snarare frispel eller blir ledsen. Varför är vi så dåliga på rak kommunikation?

Jag har aldrig,ännu,skrivit en ilsken lapp i exempelvis tvättstuga,personalens fikarum,på en gemensam toalett eller på en parkering...Inte än,är väl bäst att tillägga för med mitt "tomteblosshumör" så kan man inte vara säker på att impulskontrollen fungerar helt och fullt ut. Tomteblosshumör är min benämning på mina små vardagliga irritationsattacker som går över lika fort som de kom,och jag minns inte riktigt vad jag blev förbannad på. Inom det här området pågår ett ständigt förbättringsprojekt,för man vill ju bli och vara en bättre människa mot sin omgivning ju.Jag kan med stolthet konstatera att år av arbete med detta gett resultat,men de dagar jag är trött,allt känns avigt och blodsockret sjunker...då ligger maken i skottzonen. Som väl är så hyser han uppenbarligen en stor kärlek till mig,då han har överseende med mina defekter och bara svarar ja,ja lite lugnt och tålmodigt. Men så är han ju karl också!

 Här är ett manligt exempel på lapp. Ett praktiskt problem som behövde en lösning (wokpannan ska säljas.) Rakt på om orsaken,men dock med en kvinnlig knorr om anledningen till detta. Arne Svensson låg alltså med hans kärring...Men man kan också se det som att sanningen levereras utan krusiduller och kringleikroksnack,Manligt!

Ödmjuk,ärligt manlig lapp i tvättstugan. Ännu ett praktiskt problem (tvättstugenyckeln borta.) har fått en lösning... Hur svårt kan det va alltså? trots att han tvättar sin personliga byk offentligt,så tror jag nog att denna ödmjuka lapp vann respekt.

I höstas var jag på marknaden i stan efter jobbet. Det var gott om marknadsbesökare,med fordonsinvasion som följd men jag hittade en parkering på Konsums parkering och gav mig ut i kommersen för att tillbe Mammon. En timme senare återvände jag för att konstatera att jag fått en privat lapp och inte en p-bot. "Du rara dam som parkerat här,var vänlig och flytta din bil snarast för flickera från hemtjänsten brukar parkera här och ja vill inte att de ska behöva slita på sina vackra ben Vänligen Arne" stod att läsa i vacker gammaldags handstil. Dylika lappar har jag inget emot,men det var ändå med ett stygn av dåligt samvete jag körde därifrån,för jag förstod ju att denne åldrige Arne bemödat sig med att plita ner sitt budskap, tagit sig från sin lägenhet ända till parkeringen,och så hem igen.

"Diska din kopp din morsa jobbar inte här",hur många gånger har man inte sett den strofen? En period hade jag en kollega,vars mor var anställd som just hygientekniker på företaget,vilket alltid genererade viss munterhet när min kollega pliktskyldigt diskade ur sin kopp vid diskbänken där lappen satt. Han sa att han var fan så mycket räddare för sin mor,än för den fjanten som skrivit lappen... Det hade han rätt i,för hon var ett riktigt rivjärn damen i fråga.

Hundträck är nog den vanligaste orsaken till ilskna lappar,bortsett från den märkliga och hätska stämningen som ofta uppstår i tvättstugor. Då vi är hundägare och bosatta på landet med väldigt överseende grannar så utgör detta inget vardagligt problem,men när vi är i stan så undviker vi naturligtvis att förorsaka liknande arga lappar som den ovanstående här. Personligen så tilltalade den tillagda lappens humor mig mer...


Efter att ha jobbat i mansdominerad miljö sedan 19 års ålder,så trivs jag bäst med karlar och deras sätt att kommunicera. Överlag används ett mer rakt,kortfattat och kanske brutalt sätt att leverera sitt budskap och ge kritik på men det passar mig utmärkt. För när man senare får ros av samme man som utdelat ris,då menas det verkligen och jag tar till mig det mer än en kvarts positivt babblande kryddat med superlativ från en kvinnlig kollega (med risk för att göra kvinnliga kollegor stereotypa då) Vid det senare tillfället infinner sig en naturlig skepsis hos mig,och många gånger har jag haft rätt.
Detta påminner mig om hur det brukar se ut när jag ska ut på lokal med en manlig polare. Hela han har gett testosteronet ett ansikte,men ett varmt hjärta det har han! När jag väljer mellan två plagg inför kvällen brukar jag mannekänga i dessa medan han kollar hur det gått med hästarna på tv. Han brukar lyfta blicken lite förstrött från sina spelbongar och titta på första kreationen under tystnad,och därefter på den andra stassen för kvällen. Därefter brukar han hjälpsamt säga att -Du såg fetare och tantigare ut i den första. -Tack! brukar jag svara,och ta på mig det andra klädvalet. Det är vänskap för mig det!

Ännu en manlig replik på en grannes informativa lapp i trapphuset. Knappast troligt att en kvinna haft denna självdistans på bakfyllet...för många kvinnor saknar självironi tyvärr.


Jag kommer återkomma till det här med kommunikation längrefram,men vill slutligen dela med mig av en anekdot som utspelade sig med min tidigare sambo för många år sedan (han var av den Manliga stammen,helt klart)


Detta utspelar sig under en bilfärd med sambon vid ratten, och vi närmar oss en affär.


jag: -Tuggummi hade varit gott!


sambon: -Ja.


*jag upptäcker att bilen susar vidare utan stopp*


jag: -Men va f-n varför stannade du inte??? jag skulle ju ha tuggummi!


sambon: -Det sa du inte. *och körde vidare*


Av detta lärde jag mig att kommunicera manligt,och få som jag vill. Numera säger jag: -Stanna! ,tuggummi-inköp. Jag kan lova er att det fungerar alldeles ypperligt att skippa allt dravel och runtomkring i snacket och uttrycka sig rakt,klart och tydligt för man kan inte förutsätta att alla är tankeläsare i ens omgivning. Än mindre intresserade av att läsa ilskna lappar från anonyma uppsättare.