Om kommunikation och ilskna lappar

Har du någon gång blivit förbannad och missförstådd? Säkert har du det,varför skulle du vara undantaget som bekräftar regeln undrar jag lite avundsjukt...Jag gillar människor,men jag har väldigt svårt för kringelikrok-kommunikation. Ni vet när man pratat med någon om något missförstånd och det känns som man rett ut saken i fråga och nått en gemensam plattform att stå på. Man tycker att man varit lyhörd och även lyssnat till den ickeverbala kommunikationen och allt är lugnt,för att ett par veckor eller några dagar senare upptäcka att så var det ju inte alls...Ibland infinner sig en obehaglig känsla av att någon i ens sammanhang trycker på något som de inte kläcker ur sig,och det tycker jag känns obehagligt när man inte kan få fram vad det rör sig om. Ofta har min "magkänsla" rätt,och facit kommer i annan form senare.Vanligtvis via en tredje part som inte har med saken att göra. Det gör mig inte mindre upprörd om man säger så.

Dessa fenomen uppstår främst när jag har med kvinnor att göra,men en å annan karl med kjoltendenser har man allt råkat ut för också. Det är den kategorin av medmänniskor jag får svårt att hantera. De som inte vågar ta bladet ur munnen och säga att de anser att jag burit mig dumt åt,gjort eller sagt något som sårat eller varit allmänt klumpdum (oavsiktligt,men ändå) För mig är det viktigt att få veta vad folk stör sig på kring mig som person,för annars kan jag ju inte ändra på något när jag är ovetande om kritiken. Kommer det dessutom bakvägen,eller hugskott då får jag snarare frispel eller blir ledsen. Varför är vi så dåliga på rak kommunikation?

Jag har aldrig,ännu,skrivit en ilsken lapp i exempelvis tvättstuga,personalens fikarum,på en gemensam toalett eller på en parkering...Inte än,är väl bäst att tillägga för med mitt "tomteblosshumör" så kan man inte vara säker på att impulskontrollen fungerar helt och fullt ut. Tomteblosshumör är min benämning på mina små vardagliga irritationsattacker som går över lika fort som de kom,och jag minns inte riktigt vad jag blev förbannad på. Inom det här området pågår ett ständigt förbättringsprojekt,för man vill ju bli och vara en bättre människa mot sin omgivning ju.Jag kan med stolthet konstatera att år av arbete med detta gett resultat,men de dagar jag är trött,allt känns avigt och blodsockret sjunker...då ligger maken i skottzonen. Som väl är så hyser han uppenbarligen en stor kärlek till mig,då han har överseende med mina defekter och bara svarar ja,ja lite lugnt och tålmodigt. Men så är han ju karl också!

 Här är ett manligt exempel på lapp. Ett praktiskt problem som behövde en lösning (wokpannan ska säljas.) Rakt på om orsaken,men dock med en kvinnlig knorr om anledningen till detta. Arne Svensson låg alltså med hans kärring...Men man kan också se det som att sanningen levereras utan krusiduller och kringleikroksnack,Manligt!

Ödmjuk,ärligt manlig lapp i tvättstugan. Ännu ett praktiskt problem (tvättstugenyckeln borta.) har fått en lösning... Hur svårt kan det va alltså? trots att han tvättar sin personliga byk offentligt,så tror jag nog att denna ödmjuka lapp vann respekt.

I höstas var jag på marknaden i stan efter jobbet. Det var gott om marknadsbesökare,med fordonsinvasion som följd men jag hittade en parkering på Konsums parkering och gav mig ut i kommersen för att tillbe Mammon. En timme senare återvände jag för att konstatera att jag fått en privat lapp och inte en p-bot. "Du rara dam som parkerat här,var vänlig och flytta din bil snarast för flickera från hemtjänsten brukar parkera här och ja vill inte att de ska behöva slita på sina vackra ben Vänligen Arne" stod att läsa i vacker gammaldags handstil. Dylika lappar har jag inget emot,men det var ändå med ett stygn av dåligt samvete jag körde därifrån,för jag förstod ju att denne åldrige Arne bemödat sig med att plita ner sitt budskap, tagit sig från sin lägenhet ända till parkeringen,och så hem igen.

"Diska din kopp din morsa jobbar inte här",hur många gånger har man inte sett den strofen? En period hade jag en kollega,vars mor var anställd som just hygientekniker på företaget,vilket alltid genererade viss munterhet när min kollega pliktskyldigt diskade ur sin kopp vid diskbänken där lappen satt. Han sa att han var fan så mycket räddare för sin mor,än för den fjanten som skrivit lappen... Det hade han rätt i,för hon var ett riktigt rivjärn damen i fråga.

Hundträck är nog den vanligaste orsaken till ilskna lappar,bortsett från den märkliga och hätska stämningen som ofta uppstår i tvättstugor. Då vi är hundägare och bosatta på landet med väldigt överseende grannar så utgör detta inget vardagligt problem,men när vi är i stan så undviker vi naturligtvis att förorsaka liknande arga lappar som den ovanstående här. Personligen så tilltalade den tillagda lappens humor mig mer...


Efter att ha jobbat i mansdominerad miljö sedan 19 års ålder,så trivs jag bäst med karlar och deras sätt att kommunicera. Överlag används ett mer rakt,kortfattat och kanske brutalt sätt att leverera sitt budskap och ge kritik på men det passar mig utmärkt. För när man senare får ros av samme man som utdelat ris,då menas det verkligen och jag tar till mig det mer än en kvarts positivt babblande kryddat med superlativ från en kvinnlig kollega (med risk för att göra kvinnliga kollegor stereotypa då) Vid det senare tillfället infinner sig en naturlig skepsis hos mig,och många gånger har jag haft rätt.
Detta påminner mig om hur det brukar se ut när jag ska ut på lokal med en manlig polare. Hela han har gett testosteronet ett ansikte,men ett varmt hjärta det har han! När jag väljer mellan två plagg inför kvällen brukar jag mannekänga i dessa medan han kollar hur det gått med hästarna på tv. Han brukar lyfta blicken lite förstrött från sina spelbongar och titta på första kreationen under tystnad,och därefter på den andra stassen för kvällen. Därefter brukar han hjälpsamt säga att -Du såg fetare och tantigare ut i den första. -Tack! brukar jag svara,och ta på mig det andra klädvalet. Det är vänskap för mig det!

Ännu en manlig replik på en grannes informativa lapp i trapphuset. Knappast troligt att en kvinna haft denna självdistans på bakfyllet...för många kvinnor saknar självironi tyvärr.


Jag kommer återkomma till det här med kommunikation längrefram,men vill slutligen dela med mig av en anekdot som utspelade sig med min tidigare sambo för många år sedan (han var av den Manliga stammen,helt klart)


Detta utspelar sig under en bilfärd med sambon vid ratten, och vi närmar oss en affär.


jag: -Tuggummi hade varit gott!


sambon: -Ja.


*jag upptäcker att bilen susar vidare utan stopp*


jag: -Men va f-n varför stannade du inte??? jag skulle ju ha tuggummi!


sambon: -Det sa du inte. *och körde vidare*


Av detta lärde jag mig att kommunicera manligt,och få som jag vill. Numera säger jag: -Stanna! ,tuggummi-inköp. Jag kan lova er att det fungerar alldeles ypperligt att skippa allt dravel och runtomkring i snacket och uttrycka sig rakt,klart och tydligt för man kan inte förutsätta att alla är tankeläsare i ens omgivning. Än mindre intresserade av att läsa ilskna lappar från anonyma uppsättare.