Dikter är inte bara för fjortisar

Det där med att skriva dikter...är det bara för fjortisar med alldeles för mycket smink, illasittande modekläder,tjatiga föräldrar och brustna kärleksrelationer? Skulle inte tro det du.I min värld är det ypperligt för en "blyg,försynt,skötsam dam i sin bästa ålder" med...lite längre bröst. Nja,nu var jag nog lite vårdslös med sanningen avseende min karaktärsbeskrivning får jag nog tillstå. ;) Huruvida den fysiska beskrivningen stämmer är irrelevant i sammanhanget men det återkommer jag till när jag bloggar om kroppsuppfattning och fruntimmerskomplex vid ett annat tillfälle.Men dikter det skriver jag i alla fall än,även om jag började med det när jag var en pubertal,finnig,ilsken tös med knotiga knän och blå mascara.


På den tiden fungerade nog diktandet som en känsloventil,och det gör det väl än på sitt sätt,för lite självterapi tar man nog inte skada av. Numera plitar jag mest ner lite strofer när inspirationen infinner sig och gör något vettigt av det senare,annars läser jag lite av mina gamla alster mest för skojs skull. Självklart är man den mest hänsynslösa kritikern själv,där ligger Idol-juryn i lä kan jag lova. De framstår som ett gäng bumbibjörnar i jämförelse. Alfasuggan Blixt vs Anders Bagge 10-0 typ..


Bläddrade igenom några ruggigt gamla alster som handlar just om fenomenet att dikta,eftersom jag själv är den största kritikern så vågar jag dela med mig av några här:


I vår diktarvärld


Nu sitter jag här i pennans sällskap
Vi plitar,och ratar
Jag vill förbli i vår diktarvärld


Disken tronar mäktigt
Tvätthögarna ler spefullt
Dammråttorna dansar utmanande


Jag blundar och kramar pennan
Jag vill förbli i vår diktarvärld 
Där får jag ro...

Till och med ett snorigt dagisbarn begriper var jag hämtade inspirationen till den dikten,det var bara att lyfta blicken från pappret och se sig runt omkring. 

Såg lite av en dokumentär på tv om Cornelis tidigare. Han var en verklig poet,särskilt med tanke på att han inte hade svenska som modersmål. Jag ser också upp till textförfattare som Björn Afzelius,Ulf Lundell,Bob Dylan och Dan Hylander och många fler, men det var de jag kom att tänka på först. Jag gillar verkligen musik,av flera skäl, men jag gillar särskilt att analysera låttexter och beundra hur finurligt man satt ord på känslor,stämningar och företeelser.


Robban Brobergs texter är ju mer skruvade,men fantasifulla. Han överskrider alla gränser för hur man bör rimma. Inget vanligt julklappsrim där inte...


"Adressboken har kommit bort o
jag har inget porto"


Varför har jag otur när jag tänker,tänker jag när jag ler åt hans knasiga låtrim.


När man är barn och inte får som man vill så lägger man sig naturligtvis på golvet och sparkar,gnäller och beter sig allmänt kinkigt. Så och jag...Min morfar var en riktigt rejäl karl, som man benämnde bra folk med förr. Han hade varit rejäl om han levt idag med förstås. Han var en tystlåten,lugn man med en naturlig pondus,utan att någonsin behöva höja rösten eller att genom skräck sprida respekt och lydnad omkring sig. När han sade något,då ville man lyssna eftersom han var en klok karl. Jag lyckades bli frustrerad över något och tog till "ligga- på- golvet- och- skrika- metoden". Då jag kommer ihåg det så hade jag dessutom uppnått en ålder där det inte är klädsamt alls att bete sig så. När jag ligger och apar mig som värst,med gråt,gny och gnäll sa morfar något som fick mig att skratta mitt i alltihop. Tyvärr minns jag inte vad,men då uppstod den där känslan av att man inte vet om man ska fortsätta skratta eller gråta ni vet. Jag skriver ni vet,för ni har säkert provat på att bete er lika crazy som jag. "-Det är visst skratt och gråt i samma påse idag" konstaterade morfar och lämnade mig på golvet...Så det var ju bara att kliva upp,för vem orkar uppträda för tomma Folkets hus i längden? Inte jag i alla fall.


Följande gamla alster är inspirerat av denna minnesbild:


Skratt och Gråt


Det är både skratt och gråt
i samma påse...
Så sa du till mig som barn,
jag trodde inte jag förstod

Men nu när flicksjaletten blivit
på tok för trång
Nu vet jag att jag förstod
Redan då


Jag har snart fyllt min påse
och när jag andas en sista gång
Då vet jag att jag blandat den väl

Den dikten betyder nog mer för mig,än för dig som läsare men ett uns av sanning finns ju i den.

Afzelius text Ikaros är tänkvärd på flera sätt,och man kan lära sig en del om hur man bör förhålla sig till sina barn. Det är inte heller en slump att min hund döpts till just Ikaros,även om han mest blir kallad för "Icke-picke-päronpung"...


För mig har denna text etsat sig fast sedan den lästes av en ung kille på en skolavslutning för många år sedan. Nu var det ingen vanlig skolavslutning,bortsett från det där med fina kläder,grönskan,betyg och blomsterkvast till läraren...Texten lästes av en ung man som på den tiden betecknades som värsting,vilket han i sanning också var då han tillhörde det riktigt tunga gardet på ungdomsvårdsskolan.När man, som jag,kände hans historia strilade tårarna nedför mina kinder och hjärtat vreds om rent fysiskt,åtminstone kändes det så. Jag var inte ensam om att gråta,alla grät. Men inte han,för han hade inga tårar kvar längre...

Jag träffade honom av en tillfällighet för några år sedan när jag bytte tåg på en station. Han hade hunnit bli 25 år då. Om han lever än idag det vet jag inte...men jag hoppas,jag hoppas verkligen det...

Many people will walk in and out of your life, but only true friends will leave footprints in your heart.    (Eleanor Roosevelt)