Men när jag tittade i min almanacka såg det betydligt bättre ut! Ledig,ledig,ledig!!! Min spegelbild såg däremot inte lika upplyftande ut kan man väl ärligt säga... ;) väldigt vad fluffigt håret blev,det såg ut som jag kammat mig med en elvisp!?
Men om jag nu inte hade haft ett jobb så hade jag ju inte kunnat vara tacksam för de lediga dagarna...och hade jag varit blind hade jag ju inte kunnat se hur jag såg ut... Så varför är man inte mer tacksam för de saker som man tar för givet egentligen?
Igår hade jag förmånen att lyssna till Peter från Våga va,snacka om inspirerande,lärorik,berörande,öppenhjärtlig,naken och stark föreläsning! Han talade mycket om känslor,att vara rädd...och bära masker...missbruk,och så förstås att kramas! Ju mer kärlek man ger,desto mer får man tillbaka. Så är det med kramar med!
http://www.vagava.nu/
Via länken kan ni lära er mer om vad Våga va är,och får ni chansen att höra dem förläsa så rekommenderar jag det varmt,för trots att det handlar om ett tungt ämne så lär ni få träna skrattmusklerna med deras livfulla sätt att dela med sig av sina erfarenheter. Det finns också möjlighet att höra av sig dit om man lever i ett medberoende eller mår dåligt av eget missbruk,eller har andra frågor. Du får givetvis vara anonym...
Missbruk är fortfarande ett tabubelagt ämne,liksom suicid är. Alla berörs på något sätt av alkoholens och drogernas förödande inverkan,det finns i alla samhällsklasser,hög som låg,och där man minst anar det kanske. Men effekterna av det är lika helvetiska...och gör lika ont...
För egen del har alkoholen gett mig en uppväxt med en frånvarande pappa. På ett sätt är man ju givetvis tacksam för att man inte växt upp med en missbrukande far utan med en kärleksfull och varm,trygg mamma,men man undrar ju hur det skulle vara att ha en riktig pappa?Ni vet en sån där som andra pratar så varmt om? En sån man sitter i knäet hos,en sådan som lär en fiska och sånt. Men alkoholen var hans största kärlek på den tiden,och inte vi 4 halvsyskon. Även om allt ser annorlunda ut nu,så kan man inte ta tillbaka den tiden.
Alkoholen har också stulit ett gemensamt liv,en framtid,och min högt älskade tidigare sambos liv..."Du kommer skriva om det här en dag,och det vill jag att du gör!"... sa han. Det är något jag är djupt tacksam för idag...att han ville det...helst ville han att jag skrev en bok om det,men än har det inte blivit av.
Absolut mournig (sorg)...Klart man sörjer det alkoholen tagit ifrån en...
Alkoholen/drogerna gör inte bara den beroende sjuk...hela familjen blir sjuk. Det är det man benämner som medberoende,om du vill lära dig mer om det kan jag varmt rekommendera Flodhästen i vardagsrummet. Det är en lättläst bok om hur det är att leva som medberoende och om barnet inom oss. Även om du själv inte lever/levt som medberoende så är det matnyttigt att läsa den för då känner du igen mönstret och kanske rädda fler från att bli kvar i en sjuk tillvaro. För man behöver hjälp att ta sig ur ett medberoende också. Över hela landet finns det möten för anhöriga till beroende.Ta kontakt med närmaste AA/NA grupp om du behöver hjälp,du hittar dem lätt via nätet.Det är för ex de kvinnor/andra anhöriga/närstående som lärt sig alla knepen att hålla uppe en fasad,sopa bort problemen,kompensera missbrukarens tillkortakommanden,hitta droger/alkohol,se när någon är påverkad och framför allt sätta sina egna behov långt ute i periferin för att i kärlekens namn göra saker som i slutändan stjälper den beroende,ev barn och en själv. Att inte våga dra en gräns,och säga NEJ är farligt...riktigt farligt...och har ett för högt pris...
Idag är jag tacksam för de erfarenheter jag har både på gott och ont,för utan dem skulle jag inte vara den jag är idag. Och jag tycker faktiskt att jag är vacker och värdefull både på in-och utsidan! Min "elvisp-frisyr" påminner faktiskt om modellerna på Pradas catwalk när allt kommer omkring. Eftersom det blåser så mycket idag,så behöver jag inte vara ute så länge för att få dagens överdos av friskluft,något som också kommer uppskattas av hundarna i flocken här. jag är också glad och tacksam för att min bok "Håpas du trifs bra i fengelset" inte är färdigläst än,så med en mysig filt,boken och en kopp java kommer jag ha fredagsmyyyys på riktigt!
I Svinalängorna skildrade Susanna Alakoski utsattheten ur barnens perspektiv. Här handlar det om vuxna med liknande bakgrund, som kämpar med sitt arv, sin prägling, sin överlevnad. Hennes berättelse är fylld av sorg och vrede, över drogers makt och samhällets utstötningsmekanismer, men också av styrka, humor och inte minst - kärlek.
Eftersom jag utnämnt mig till "Våga va-stalker" och påmints om hur viktigt det är att sprida kärlek,och att våga vara den man är,så kramade jag en ledsen kollega igår...något som fyllde båda våra hjärtan med kärlek och värme till bredden. Och jag är tacksam att jag vågade trösta henne,när ingen annan gjorde det. JAG VAR INTE RÄDD LÄNGRE! Kram
Förbanna inte mörkret,utan tänd ett ljus...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar