Ovanligt vackra själar bör få leva sitt liv i fred...

Vi föds som original och dör som kopior sägs det,och det ligger nog lite i det för man vill smälta in i den breda massan för att bli omtyckt och accepterad. Men det är just de som sticker ut från mängden som tilltalar mig. De som vågar vara annorlunda,men framför allt vågar vara sig själva...och hur ofta är vi verkligen oss själva? Det krävs och förväntas att vi anpassar oss genom både formella och informella regler i samhället. Känner man sig lite rebellisk som jag så kan man ju revoltera inom ramarna i alla fall,och våga vara den man är utan att såra andra förstås.

Ibland undrar jag ändå om det har hänt så mycket när det gäller synen på de som är annorlunda? Människor med förståndshandikapp har visserligen blivit mindre tabubelagt,då tänker jag bl a på ICA-Jerry i reklamfilmerna och det turnerande teatergänget i Glada Hudik som snabbt fick en plats i folks hjärtan,så även i mitt.Snart är de även filmaktuella med Hur många lingon finns det i världen?

Men vilken effekt har mediauppmärksamheten? Nu bekymrar jag mig inte för Glada Hudik gänget,utan för Hästmannen...

Hästmannen blev känd för den breda massan via Peter Gerdehags dokumentär,detta är en finstämd film och ett vackert tecknat personporträtt av en man med egna ideer och ett omodernt levnadssätt.Ett levande kulturarv med hjärtat på rätt ställe...

Hästmannen har setts som ett original i de trakter han bor,och särskilt när han parkerat häst och vagn på stadens storgata när han behövt proviantera sådant som markerna inte ger hemma på gården. Hans kärlek till hästarna "fleckera" som han kallar sina gamla ston är hans enda kärlek i livet. Detta blev väldigt omdiskuterat då djurskyddet återigen gick in och ledde till att Hästmannen fick djurförbud hösten 2010. 


Det som upprör mig mest i detta sammanhang är faktiskt inte myndighetsutövandet gentemot denne man,utan folks engagemang i detta som närmast påminde om gamla cirkusar som visade upp människor med avvikande utseende eller beteende mot betalning...Det är nog hästmannens största nederlag,och medias värsta svek.

Man bildade en facebookgrupp med tusentals medlemmar som med ett dataklick visade sitt stöd för denne man och att han skulle få behålla sina hästar,förmodligen samma personer som med ett klick är emot att djur far illa. Detta föranledde en manifestation och ett ovälkommet pressuppbåd på hans gård,där han vill framleva sina dagar i lugn och ro. Det vet jag,då vi språkats vid om detta.


Hästmannen intervjuades av radion häromdagen igen,och han saknade sina hästar men visste att de hade det bra. Men det han saknade ännu mer var alla de som visat sitt stöd och bildat en förening för hans väl och ve. Han sörjde mer de löften om att få hjälp att skörda och få ut timret från skogen,något han lovats men inte sett röken av...lika lite som det ekonomiska stöd han hört det skulle bli tal om.


Så nu undrar jag med vilken rätt profiterar man på ett människoöde,och drar runt honom i sammanhang där han är obekväm och inte känner sig hemma i?  När han sätts i sammanhang som är "våra" i en värld han inte helt förstår,och än mindre respekteras för den unika människa han är... Är det för hans skull,eller är det  för vår...

Ibland borde saker få vara som de är,och ovanligt vackra själar få leva sitt liv i fred...vilket jag hoppas även Hästmannen får göra,för ingen skulle vara gladare än jag. Det ligger en tydlig skillnad i att skratta med eller skratta åt.