Det finns inga genvägar från sorg till glädje

"Gå ut och var glad din jävel" sjunger Ulf Lundell...gå ut och var vacker och stolt hela vintern fortsätter han i sin låt. Han gillar visst inte vintern själv,men försöker ändå muntra upp oss denna mörka årstid. Mig lyckas han med i alla fall,för jag väljer att gilla läget mest för att jag lärt mig att jag mår bäst av det helt enkelt. Vinterlandskapet kan vara bländande vackert,även för själen.

Det gäller väl bara att ha ett annat perspektiv på tillvaron,som här när jag lade mig ner och gjorde en snöängel under vårt vårdträd...Då såg trädet så annorlunda vackert ut på ett magiskt vis.

Klart man kan göra snöänglar när man blivit tant! Jag har träffat 20-åringar tjejer som beter sig som gamla gnälliga kärringar,så åldern har ingen egentlig betydelse. Hjärtat får aldrig rynkor sägs det också,och då tänker jag särskilt på Astrid Lindgren som var ung ända till den dag hon gick bort,ung i sinnet,lekfull,finurlig,fantasifull och lite full i f-n om ni ursäktar uttrycket. Hon var verkligen en förebild på många sätt,så som jag hoppas att jag blir om jag får vara med lika länge som hon. Drömmar är viktiga att ha.


Vintern är ju en egentligen perfekt årstid att ta det lugnt,tända mycket ljus,läsa böckerna man inte hunnit med under sommaren,se en feel-goodfilm,umgås med vänner,lära känna nya människor,prova någon ny hobby,gå någon kurs,skämma bort sig själv,eller kanske passa på att förnya hemma på något sätt? Det är ju upp till var och en vad man är intresserad av,bara fantasin sätter gränser. Själv försöker jag prova något nytt varje dag,eller åtminstone en gång per vecka och det mår min själ bra av särskilt när det är mörkt och inte så tilltalande väder alltid. Men lite choklad muntrar ju alltid upp tillvaron,särskilt om man överraskas med en stor kartong från sin make...en trist och tråkigt vanlig vardag.

Men alla har inte förmånen att leva med någon,och kanske längtar efter att finna en själsfrände,känna gemenskap/samhörighet,ha vänner och vara väntad av någon någonstans...

Ju fortare livet snurrar på för en del,desto långsammare går tiden för andra. Det är stor skillnad på påtvingad ensamhet och självvald ensamhet. Ibland måste man då sätta sig ned,och vänta in sin själ.

Det där med att vänta in min själ var något jag lärde mig under de åren jag genomgick ett tungt sorgearbete som efterlevande efter ett suicid.Det gick inte att skynda på sorgen hur gärna jag än ville emellanåt. Det finns inga genvägar i livet,thats it tydligen. När sorgen och saknaden kändes som mest intensiv översköljde den mig som en känslomässig okontrollerbar tsunami,oavsett var jag befann mig så infann den sig. Trots att det kändes lugnt så bara kom det. Jag fick rådet av en klok karl att avsätta tid för sorgen...det lät lite knasigt,men vid det laget kände jag mig tillräckligt desperat för att prova i alla fall. Från att sorgen hade upptagit hela min vakna tid gick det mycket långsamt att återfå kontrollen över tillvaron. Det var absolut inte gjort i en handvändning,men den där sorgestunden blev viktig för mig och efterhand kunde jag t o m längta till den och samtidigt styra mina känslotsunamis från de tillfällen när det inte passade in lika bra.


Jag brukade sätta på någon lugn musik,tända några ljus,ta på mig något speciellt plagg eller svepa in mig i en filt på ett bekvämt sätt och så lät jag känslorna ta överhanden. I början avsatte jag en timma för detta,men hade inte behov av så lång tid längre fram. Hur man utformar sin sorgestund kommer man på själv efter hand men vissa ritualer eller snarare rutiner bör ingå varje gång för det ger också trygghet i stunden. Den där stunden när man ska umgås med sig själv. Att umgås med sig själv är faktiskt viktigare än vi tror,för det är då själen kommer i kapp kroppen...Numera behöver jag inte mina sorgestunder,men jag har ändå kvar dem. Men mer som en form av kontemplation för att inte glömma mig själv, för att motstå vardagens brus och få den extra energi man behöver för att ge omtanke till andra eller kanske låna ut sina öron till en vän som inte mår bra.

Vi är vackra allihop sjunger Di Leva,oavsett vad man tycker om honom så har han allt rätt. Vattnar man inte en blomma så tynar den bort och slutligen dör. Så gå ut och var vacker och stolt hela vintern! Sommaren bor inom oss,bara vi finner kartan dit,och då kan vi "vattna" andra omkring oss också...Tiden läker inte alla sår,men det kan läka skorpor på såren i alla fall...och gör en snöängel till minne av den du saknar.

Mats Westlings somriga låt Perfekt,en låt jag blir glad av får illustrera glädjen som finns inom oss en mörk och kall vinterdag till trots. Kram