När jag växte upp,runt "1800-bortnött" ungefär så var somrarna varmare,smultronen godare,alla människor vänligare och barnprogrammen roligare! Nja,det sistnämnda var en sanning med modifikation,för jag växte upp med bl a Staffan Westerbergs Vilse i pannkakan...(han som sabbade en hel generation och har många traumatiserade människor på sitt samvete) Kommer att återkomma till hans och många andra programledares inverkan på mitt och andras liv i ett annat inlägg,för jag måste nog bli färdig med min transaktionsanalys innan jag kan beröra det ämnet ytterligare... ;)
Häromdagen förärades jag ett teknikvidunder i form av en Kindle, den moderna tidens läsplatta för e-böcker kompletterat med massa häftiga funktioner som än så länge är rena grekiskan för mig...men även gamla tanter kan lära sig! Hoppas jag,är väl bäst att tillägga...
Via ovanstående länk kan man spana in min nya bokkompis! Det finns en käck liten video för vad det är för pryl jag nu är stolt ägare till...
När jag använde den digitala userguiden,fattade knappt en bråkdel samt svettades och slet mitt hår.Då kom jag osökt att tänka på hur min resa in i böckernas förtrollande värld startade och började drömma mig bort...
Det var en gång...och den grusades inte p g a "svår-och lässkrivligheter" för min del,vilket jag känner stor tacksamhet för samtidigt som jag skänker en tanke till de som besväras av dyslexi och inte fått samma glädje av böckernas fantastiska värld som jag...
Man ligger förmodligen inne med lite resandeblod,eller vad det kan vara för jag tillhör inte typen av människor som man tar där man sätter som de gamla brukade säga förr. Detta beteende innebar många oroliga stunder för min hulda mor,då hon inte vetat var hon haft mig sedan jag var i 4-årsåldern i alla fall. Då började jag min sociala runda efter frukost,om jag hunnit med den ens...I en by på landet lurade inte samma faror som i stan,så jag fick göra mina dagliga rundor utan övervakning från de vuxna. I ett av husen vankades det tablettaskar av märket Zoo,inhandlade i Konsumbussen! Lyxigt värre kan jag lova. I ett av de andra husen serverades det hallongrottor och smultronläsk från Åbro på verandan Det var på den tiden man tog tag i en metallbit vid flaskans kork och drog den bakåt över flasköppningen tills den tunna metallen med plasthinna lossnade och den glamorösa drycken kunde serveras i duralexglas,givetvis i syrenbersån. Det var högtidligt må jag säga! I en av de andra kåkarna fick jag nybakade kakor,oftast spröda drömmar och hemgjord hallonsaft, när de hade tid att servera dylikt om inte höskörden tog för mycket av deras sociala tid med Mig förstås...
Men det riktiga Paradiset var beläget på andra våningen i grannkåken med knarrig trätrappa som snabbt focerades. Min kondition var på en helt annan nivå än numera som ni förstår. Var jag andfådd var det mer av barnslig glädje och spänd förväntan,för i detta hem fanns inte bara en vänlig varm gammal mö med en suckande tramporgel och gungstol, utan också en vacker skål på hög fot fylld med läckra polkagrisar ända från Gränna.Just Gränna låg längre bort för mig då,än vad Thailand gör för oss idag bör tilläggas.Som ni förstår tänker jag på denna skål som den Heliga Graal.
Så här minns jag nog min barndoms heliga Graal med polkagrisar där den stod inne i skafferiet...
Men den verkliga skattkammare var biblioteksfilialen med stort B! På den tiden spred man möjligheten till den litterära världen ute i glesbygden med hjälp av en stor låda med böcker i, som folk i trakten kunde låna. Böckerna byttes ut med jämna mellanrum och en del av bokvalet var verkligen avsett för mig kan jag lova er! Att det dessutom ingick högläsning för mig på sängen med det vackra virkade överkastet var säkert inget som det kommunala biblioteket visste att det ingick i deras service,men så förbaskat bra hade jag det! Ju äldre jag blev,desto mer kunde jag själv ta del av krumelurerna i böckerna och den högläsande damen fick vara med om ett rollbyte och sitta i sin gungstol och suga på polkagrisar när jag läste...både högt och länge...
En av de första böcker jag läste på egen hand och grät till var Katten Tom i vildmarken,en berättelse om en katt på rymmen. Jag är inte lika blödig idag kan jag lugna er med ;)
Eftersom jag numera läser annan litteratur såsom Jens Lapidus,Bukowski,Liam Norberg,Tom Clancy och Lasse Wierup och många fler,så förstår ni att jag ändrat inriktning i min litterära värld.
I somras besökte jag bokhandeln i stan, och förlorade mig bland hyllorna nån timme eller så. Det är lite som vardagsmeditation för boktorskar. Jag efterfrågade boken Peter Rätz,en fortsättning på Infiltratören och Hanteraren. Expediten var välvillig och sökte i hyllor,lådor och datasystem tills hon konstaterade att den inte var utgiven än men hon ville gärna stå till tjänst med andra boktips och undrade vad jag läst för böcker senaste tiden. Jag drog ett axplock av titlar,och hon började se mer och mer rådvill ut samtidigt som hon sa att jag läste väldigt manlig litteratur...Jag garvade lite inombords,och blev om möjligt än muntrare när hon slet fram nån deckare och glatt konstaterade:"Den här är nog något för dig,det dör 10 personer redan i första kapitlet!"
Jag köpte inte boken,hennes vänlighet till trots...
För hur det än är så är jag uppväxt med Fem myror är fler än fyra elefanter,ett mycket pedagogiskt program som med humor och rosa elefanter präntade in alfabetet i ryggmärgen på oss 70-talister,något som jag har glädje av än idag! Boktipset var lite av en ledstjärna på den tiden,och tänk att Astrid Lindgren levde samtidigt som jag...det är en riktig ära det! Även Sagostunden var en höjdare även om det var lite psykedeliskt tecknat...det kanske är därför jag läser så kallad "manlig litteratur" tänker jag och återgår till Dead or Alive på min Kindle. För mig är en Kindle häftigare än ett Kinderägg för ett sådant gömmer bara 3 överraskningar i en...*nynnar Ninna ni na ni nana..ni na na na ninaaa...*
Igår fick jag ett idiotryck och tog tag i en ytterst välbehövlig sanering av badrummet. Jag använder ordet sanering,för städning är för klent uttryck och ett för längesedan passerat stadium...När man städar hinner man tänka en massa,och just tänka är rätt skönt faktiskt. Städa är värre,mycket värre. Just städning åligger inte mig hemma egentligen,då min lätt pedantiska make oftast sköter det som väl är! Det är säkert en störning i anala fasen,alltså en potträning som gick överstyr enligt utvecklingspsykologiskt sätt att se det kanske?
Jag basar helst över grytorna och sköter tvätten,och han gnuggar,skrubbar och gnor i kastruller,grytor,plåtar,ugnsgaller och sånt tråkigt.Ibland tycker jag mig se att grytornas väggar blivit tunnare och att scotchbrite överkonsumerats...men det är säkert bara inbillning så det låter jag bero. Risken är ju att jag torskar på rengöring av grytorna och bara tanken om det är tillräckligt avskräckande för att hålla näsvisa kommentarer tillbaka.
Jag kom osökt att tänka på varför många rengöringsmedel har flashiga namn som Mr Muscle och liknande,för visst låter det som reklam riktad till just målgruppen Män?! Jag tyckte då rakt inte att mina taniga tantarmar ens hade hört talas om begreppet muskler ens...jag hade god tid på mig att spana in dem nämligen, för det tar en sjuhelsickes lång tid att skrubba kakelväggar ska ni veta!Det är oundvikligt att inte tänka på toaletter när man befinner sig i just badrummet. Tänk vad toalettringen har många skilsmässor på sitt samvete...Eftersom jag umgås med i princip bara karlar så vet jag vad jag snackar om,men jag är tillräckligt manlig för att inte bry mig om huruvida ringen är uppfälld eller inte.Som gammal Roskildeveteran är man inte så gnällig heller.Det där med att gnälla gör mig ändå bara hes... Men jag vet många,många andra kvinnor som får frispel på grund av just denna företeelse. Tänk vad många lappar man sett på gemensamma toaletter på arbetsplatser under åren. "Stå närmare-den är inte så lång som du tror" och liknande klämkäcka budskap.
Inte utan att jag känner stor sympati för det manliga släktet med dessa mer eller mindre ironiska budskap med vägledande syfte i samband med blåstömning...De verkar ju vara en sanitär olägenhet i största allmänhet.
Ett tag jobbade jag på en enhet med dementa herrar som led av urininkontinens dessutom. Ingen lätt kombination,varken för de drabbade eller personalstyrkan. Mina äldre kvinnliga kollegor muttrade över "pissegubbarna" och efterhand kom det upp fler och fler lappar på toalettväggarna. Problemet med urin på golvet kvarstod dock...Vid ett tillfälle påträffade jag en av herrarna utanför toaletten,och av hans våta benkläder att döma hade han inte lyckats till fullo med sitt toabesök. När jag hjälpte honom med lite rena kläder pratade vi lite allmänt men plötsligt började han gråta. Det är i sig inte ovanligt vid demenstillstånd,men det här tillfället var annorlunda, och då berättade han att det var så mycket att läsa överallt på toaletten så han hade inte hunnit få ner gylfen ens,innan det var för sent...Jag kan lugna er med att väggarna var soprena från lappar med kryptiska budskap efter detta,och att mannen helt plötsligt klarade sina toalettbesök utan missöden framöver,vilket förvånade mina lätt rabiata kvinnliga kollegor...och höjde min status i avdelningschefens ögon,för hon hade inte vågat gå emot de envisa damerna tidigare.Det säger nog mer om henne,än om mig kanske.
Varför bryr vi oss så mycket om hur vi ser ut? Det klart att all reklam och sinnessjuka skönhetsideal tar ut sin rätt,och jag lämnas inte oberörd heller för det vore att ljuga. Men min själ har i alla fall någonstans att bo,även om det är i en kroppshydda som jordens dragningskraft påverkat en del under årens lopp. Ibland tappar man perspektiven för vad som är normalt för sin ålder. Det är då självironin är suverän! För kan man inte skoja om sig själv,då har man det inte nådigt inte. Så nu kan man stoltsera med att ha låååånga bröst,och jämföra vem som har längst bröst ungefär som pubertetsgrabbar gör. Alltid kul att ge sig in på de manliga domänerna även om det blir några år senare...
Jag har en bekant som drabbades av bröstcancer för några år sedan,och då omvärderar man saker. Som väl är klarade hon sig med att man skar bort en "tårtbit" från ena bröstet och cellgiftsbehandling efter det. Det är då man börjar tänka i andra banor,och då gör det ingenting om ens bröst antagit en mer oval form. Det där med bröstfixering kan karlarna faktiskt få behålla för sig själva! Jag tänker inte bry mig om det i alla fall.
Genom att vara sig själv,så gott det går,kan man nog kickstarta sin egen värld i alla fall! Tycker man om sig själv,så kan man tycka om andra med...
Skulle jag börja granska mig alltför kritiskt så brukar ett besök i simhallen råda bot på det lilla problemet,för det är otroligt vad folk i min egen ålder är fula och feta...nejvars,då ser jag att jag är alldeles normal och känner faktiskt att jag är i harmoni med min kropp. Bill Cosby skrev en bok som heter Pappaliv för många år sedan,en lättläst humoristisk beskrivning om föräldraskapet. Han nämnde bl a att han oftast fick slipsar till fars dag,medan hans fru tog in barnen i avskildhet och visade vad graviditeterna gjort mot hennes kropp... "Det här är ert fel" ska hon ha sagt,och det genererade mycket värdefulla presenter till mors dag. Så visst finns det fördelar med kroppens förfall.
Du är så vacker utan spackel är inte min favoritlåt,men texten är tänkvärd och perfekt om man behöver boosta sitt ego. Eftersom det ändå regnar lite lätt idag så möter jag världen med ett osminkat yttre,för då syns nog mitt inre mer...och det är väl ändå det inre som räknas mest ändå? Fuktighetskrämer kostar ju multum,så regnet får fukta mina kinder idag!
Även Barbie blir tant som väl är,gudars vad skönt det måste vara för henne med. Det unnar jag henne verkligen!
När jag tittade ut genom fönstret i morse översköljdes jag inte av någon överväldigande tacksamhet direkt...för det blåste som attan och snöade i sidled. Hundarna tvekade att ta steget över tröskeln för att gå ut,så något hundväder var det uppenbarligen inte...
Men när jag tittade i min almanacka såg det betydligt bättre ut! Ledig,ledig,ledig!!! Min spegelbild såg däremot inte lika upplyftande ut kan man väl ärligt säga... ;) väldigt vad fluffigt håret blev,det såg ut som jag kammat mig med en elvisp!?
Men om jag nu inte hade haft ett jobb så hade jag ju inte kunnat vara tacksam för de lediga dagarna...och hade jag varit blind hade jag ju inte kunnat se hur jag såg ut... Så varför är man inte mer tacksam för de saker som man tar för givet egentligen?
Igår hade jag förmånen att lyssna till Peter från Våga va,snacka om inspirerande,lärorik,berörande,öppenhjärtlig,naken och stark föreläsning! Han talade mycket om känslor,att vara rädd...och bära masker...missbruk,och så förstås att kramas! Ju mer kärlek man ger,desto mer får man tillbaka. Så är det med kramar med!
Via länken kan ni lära er mer om vad Våga va är,och får ni chansen att höra dem förläsa så rekommenderar jag det varmt,för trots att det handlar om ett tungt ämne så lär ni få träna skrattmusklerna med deras livfulla sätt att dela med sig av sina erfarenheter. Det finns också möjlighet att höra av sig dit om man lever i ett medberoende eller mår dåligt av eget missbruk,eller har andra frågor. Du får givetvis vara anonym...
Missbruk är fortfarande ett tabubelagt ämne,liksom suicid är. Alla berörs på något sätt av alkoholens och drogernas förödande inverkan,det finns i alla samhällsklasser,hög som låg,och där man minst anar det kanske. Men effekterna av det är lika helvetiska...och gör lika ont...
För egen del har alkoholen gett mig en uppväxt med en frånvarande pappa. På ett sätt är man ju givetvis tacksam för att man inte växt upp med en missbrukande far utan med en kärleksfull och varm,trygg mamma,men man undrar ju hur det skulle vara att ha en riktig pappa?Ni vet en sån där som andra pratar så varmt om? En sån man sitter i knäet hos,en sådan som lär en fiska och sånt. Men alkoholen var hans största kärlek på den tiden,och inte vi 4 halvsyskon. Även om allt ser annorlunda ut nu,så kan man inte ta tillbaka den tiden.
Alkoholen har också stulit ett gemensamt liv,en framtid,och min högt älskade tidigare sambos liv..."Du kommer skriva om det här en dag,och det vill jag att du gör!"... sa han. Det är något jag är djupt tacksam för idag...att han ville det...helst ville han att jag skrev en bok om det,men än har det inte blivit av.
Absolut mournig (sorg)...Klart man sörjer det alkoholen tagit ifrån en...
Alkoholen/drogerna gör inte bara den beroende sjuk...hela familjen blir sjuk. Det är det man benämner som medberoende,om du vill lära dig mer om det kan jag varmt rekommendera Flodhästen i vardagsrummet. Det är en lättläst bok om hur det är att leva som medberoende och om barnet inom oss. Även om du själv inte lever/levt som medberoende så är det matnyttigt att läsa den för då känner du igen mönstret och kanske rädda fler från att bli kvar i en sjuk tillvaro. För man behöver hjälp att ta sig ur ett medberoende också. Över hela landet finns det möten för anhöriga till beroende.Ta kontakt med närmaste AA/NA grupp om du behöver hjälp,du hittar dem lätt via nätet.Det är för ex de kvinnor/andra anhöriga/närstående som lärt sig alla knepen att hålla uppe en fasad,sopa bort problemen,kompensera missbrukarens tillkortakommanden,hitta droger/alkohol,se när någon är påverkad och framför allt sätta sina egna behov långt ute i periferin för att i kärlekens namn göra saker som i slutändan stjälper den beroende,ev barn och en själv. Att inte våga dra en gräns,och säga NEJ är farligt...riktigt farligt...och har ett för högt pris...
Idag är jag tacksam för de erfarenheter jag har både på gott och ont,för utan dem skulle jag inte vara den jag är idag. Och jag tycker faktiskt att jag är vacker och värdefull både på in-och utsidan! Min "elvisp-frisyr" påminner faktiskt om modellerna på Pradas catwalk när allt kommer omkring. Eftersom det blåser så mycket idag,så behöver jag inte vara ute så länge för att få dagens överdos av friskluft,något som också kommer uppskattas av hundarna i flocken här. jag är också glad och tacksam för att min bok "Håpas du trifs bra i fengelset" inte är färdigläst än,så med en mysig filt,boken och en kopp java kommer jag ha fredagsmyyyys på riktigt!
I Svinalängorna skildrade Susanna Alakoski utsattheten ur barnens perspektiv. Här handlar det om vuxna med liknande bakgrund, som kämpar med sitt arv, sin prägling, sin överlevnad. Hennes berättelse är fylld av sorg och vrede, över drogers makt och samhällets utstötningsmekanismer, men också av styrka, humor och inte minst - kärlek.
Eftersom jag utnämnt mig till "Våga va-stalker" och påmints om hur viktigt det är att sprida kärlek,och att våga vara den man är,så kramade jag en ledsen kollega igår...något som fyllde båda våra hjärtan med kärlek och värme till bredden. Och jag är tacksam att jag vågade trösta henne,när ingen annan gjorde det. JAG VAR INTE RÄDD LÄNGRE! Kram
