Idag går mina tankar till alla som mår dåligt av olika skäl,de som gråter,sörjer,är frustrerade,kämpar,umgås med mörka tankar och tvivlar...Tvivlar på sig själva,på livet och tvivlar på om de kommer orka gå vidare...
Det är just dem jag tänker på idag.
Vad är då meningen med livet? Det svaret ser olika ut för oss alla,men frågan ser lika ut.Boken Liftarens guide till galaxen väcker också mycket tankar och funderingar kring filosofiska spörsmål. Lever människan rätt? Håller människan på att förstöra sin miljö eller är det enbart skräckpropaganda? Finns ödet eller är allt en slump? Vad är meningen med livet? Det är här det berömda svaret 42 kommer in i bilden. En dator med namnet ”Djupa tanken” får i uppdrag att svara på vad som är meningen med livet, universum och allting. Datorn tog 7,5 miljoner år på sig och kom fram till något så abstrakt som ett tal. Något som mössen, som i en annan dimension i andra gestalter konstruerade datorn, inte kunde använda för att bli rika på. Därför upplystes de av ”Djupa tanken” att de måste fråga sig vad själva frågan var. För att få reda på frågan fick en ännu bättre dator utföra arbetet i 2 miljoner år. Det var då jorden skapades. Men tyvärr hann vogonerna förstöra jorden innan frågan var klar. Förslag till kontenta: Det viktigaste kanske inte är svaret på livets mening utan frågan om livets mening. Är frågan korrekt ställd?
Det är längesedan jag läste Liftarens guide till galaxen,en skruvad filosofisk berättelse. Svaret på livets mening är inte 42,det är det enda som är säkert...
Just nu pågår en landsomfattande manifestation för en nollvision mot självmord,vilket jag belyst tidigare. Initiativtagare är eldsjälen Peter Dorch,och detta sprider sig som en löpeld över vårt avlånga land. Mer om detta angelägna ämne finns att läsa här,via nedanstående länk. Där kan du också ansluta dig till facebookgruppen för att se var man tänder marschaller för livet nära dig.
Jag kommer tillsammans med vackra,värdefulla människor tända ljus för detta ändamål i Jönköping,och är glad för den respons jag fått. Då jag är medlem i spes har jag kontaktat ordföranden i kretsen och nu pågår ett intensivt arbete att ordna det praktiska inför en ljusmanifestation i samarbete med en frikyrka på orten. Evenemanget kommer föregås av ett pressmeddelande så att detta tabubelagda ämne får den spridning det förtjänar.Jag har redan nu fått kontakt med flera människor som brinner för detta,och tillsammans är vi starka! Ett evenemang via facebook kommer att skapas,då de praktiska bitarna faller på plats. Via bloggen kommer ni kunna följa vårt arbete kring detta som syftar till att få till stånd en nollvision mot självmord,vilket saknas i nuläget. med förhoppning om att fler liv kan räddas,och att vi blir fler som brinner för detta. Länk till spes finns här på min sida,om du vill veta mer om detta och hur spes arbetar suicidpreventivt kan du lära dig mer om via följande länk.
Det där med att skriva dikter...är det bara för fjortisar med alldeles för mycket smink, illasittande modekläder,tjatiga föräldrar och brustna kärleksrelationer? Skulle inte tro det du.I min värld är det ypperligt för en "blyg,försynt,skötsam dam i sin bästa ålder" med...lite längre bröst. Nja,nu var jag nog lite vårdslös med sanningen avseende min karaktärsbeskrivning får jag nog tillstå. ;) Huruvida den fysiska beskrivningen stämmer är irrelevant i sammanhanget men det återkommer jag till när jag bloggar om kroppsuppfattning och fruntimmerskomplex vid ett annat tillfälle.Men dikter det skriver jag i alla fall än,även om jag började med det när jag var en pubertal,finnig,ilsken tös med knotiga knän och blå mascara.
På den tiden fungerade nog diktandet som en känsloventil,och det gör det väl än på sitt sätt,för lite självterapi tar man nog inte skada av. Numera plitar jag mest ner lite strofer när inspirationen infinner sig och gör något vettigt av det senare,annars läser jag lite av mina gamla alster mest för skojs skull. Självklart är man den mest hänsynslösa kritikern själv,där ligger Idol-juryn i lä kan jag lova. De framstår som ett gäng bumbibjörnar i jämförelse. Alfasuggan Blixt vs Anders Bagge 10-0 typ..
Bläddrade igenom några ruggigt gamla alster som handlar just om fenomenet att dikta,eftersom jag själv är den största kritikern så vågar jag dela med mig av några här:
I vår diktarvärld
Nu sitter jag här i pennans sällskap Vi plitar,och ratar Jag vill förbli i vår diktarvärld
Jag blundar och kramar pennan Jag vill förbli i vår diktarvärld Där får jag ro...
Till och med ett snorigt dagisbarn begriper var jag hämtade inspirationen till den dikten,det var bara att lyfta blicken från pappret och se sig runt omkring. Såg lite av en dokumentär på tv om Cornelis tidigare. Han var en verklig poet,särskilt med tanke på att han inte hade svenska som modersmål. Jag ser också upp till textförfattare som Björn Afzelius,Ulf Lundell,Bob Dylan och Dan Hylander och många fler, men det var de jag kom att tänka på först. Jag gillar verkligen musik,av flera skäl, men jag gillar särskilt att analysera låttexter och beundra hur finurligt man satt ord på känslor,stämningar och företeelser.
Robban Brobergs texter är ju mer skruvade,men fantasifulla. Han överskrider alla gränser för hur man bör rimma. Inget vanligt julklappsrim där inte...
"Adressboken har kommit bort o jag har inget porto"
Varför har jag otur när jag tänker,tänker jag när jag ler åt hans knasiga låtrim.
När man är barn och inte får som man vill så lägger man sig naturligtvis på golvet och sparkar,gnäller och beter sig allmänt kinkigt. Så och jag...Min morfar var en riktigt rejäl karl, som man benämnde bra folk med förr. Han hade varit rejäl om han levt idag med förstås. Han var en tystlåten,lugn man med en naturlig pondus,utan att någonsin behöva höja rösten eller att genom skräck sprida respekt och lydnad omkring sig. När han sade något,då ville man lyssna eftersom han var en klok karl. Jag lyckades bli frustrerad över något och tog till "ligga- på- golvet- och- skrika- metoden". Då jag kommer ihåg det så hade jag dessutom uppnått en ålder där det inte är klädsamt alls att bete sig så. När jag ligger och apar mig som värst,med gråt,gny och gnäll sa morfar något som fick mig att skratta mitt i alltihop. Tyvärr minns jag inte vad,men då uppstod den där känslan av att man inte vet om man ska fortsätta skratta eller gråta ni vet. Jag skriver ni vet,för ni har säkert provat på att bete er lika crazy som jag. "-Det är visst skratt och gråt i samma påse idag" konstaterade morfar och lämnade mig på golvet...Så det var ju bara att kliva upp,för vem orkar uppträda för tomma Folkets hus i längden? Inte jag i alla fall.
Följande gamla alster är inspirerat av denna minnesbild:
Skratt och Gråt
Det är både skratt och gråt i samma påse... Så sa du till mig som barn, jag trodde inte jag förstod
Men nu när flicksjaletten blivit på tok för trång Nu vet jag att jag förstod Redan då
Jag har snart fyllt min påse och när jag andas en sista gång Då vet jag att jag blandat den väl
Den dikten betyder nog mer för mig,än för dig som läsare men ett uns av sanning finns ju i den. Afzelius text Ikaros är tänkvärd på flera sätt,och man kan lära sig en del om hur man bör förhålla sig till sina barn. Det är inte heller en slump att min hund döpts till just Ikaros,även om han mest blir kallad för "Icke-picke-päronpung"...
För mig har denna text etsat sig fast sedan den lästes av en ung kille på en skolavslutning för många år sedan. Nu var det ingen vanlig skolavslutning,bortsett från det där med fina kläder,grönskan,betyg och blomsterkvast till läraren...Texten lästes av en ung man som på den tiden betecknades som värsting,vilket han i sanning också var då han tillhörde det riktigt tunga gardet på ungdomsvårdsskolan.När man, som jag,kände hans historia strilade tårarna nedför mina kinder och hjärtat vreds om rent fysiskt,åtminstone kändes det så. Jag var inte ensam om att gråta,alla grät. Men inte han,för han hade inga tårar kvar längre...
Jag träffade honom av en tillfällighet för några år sedan när jag bytte tåg på en station. Han hade hunnit bli 25 år då. Om han lever än idag det vet jag inte...men jag hoppas,jag hoppas verkligen det...
Many people will walk in and out of your life, but only true friends will leave footprints in your heart. (Eleanor Roosevelt)
Har du någon gång blivit förbannad och missförstådd? Säkert har du det,varför skulle du vara undantaget som bekräftar regeln undrar jag lite avundsjukt...Jag gillar människor,men jag har väldigt svårt för kringelikrok-kommunikation. Ni vet när man pratat med någon om något missförstånd och det känns som man rett ut saken i fråga och nått en gemensam plattform att stå på. Man tycker att man varit lyhörd och även lyssnat till den ickeverbala kommunikationen och allt är lugnt,för att ett par veckor eller några dagar senare upptäcka att så var det ju inte alls...Ibland infinner sig en obehaglig känsla av att någon i ens sammanhang trycker på något som de inte kläcker ur sig,och det tycker jag känns obehagligt när man inte kan få fram vad det rör sig om. Ofta har min "magkänsla" rätt,och facit kommer i annan form senare.Vanligtvis via en tredje part som inte har med saken att göra. Det gör mig inte mindre upprörd om man säger så.
Dessa fenomen uppstår främst när jag har med kvinnor att göra,men en å annan karl med kjoltendenser har man allt råkat ut för också. Det är den kategorin av medmänniskor jag får svårt att hantera. De som inte vågar ta bladet ur munnen och säga att de anser att jag burit mig dumt åt,gjort eller sagt något som sårat eller varit allmänt klumpdum (oavsiktligt,men ändå) För mig är det viktigt att få veta vad folk stör sig på kring mig som person,för annars kan jag ju inte ändra på något när jag är ovetande om kritiken. Kommer det dessutom bakvägen,eller hugskott då får jag snarare frispel eller blir ledsen. Varför är vi så dåliga på rak kommunikation?
Jag har aldrig,ännu,skrivit en ilsken lapp i exempelvis tvättstuga,personalens fikarum,på en gemensam toalett eller på en parkering...Inte än,är väl bäst att tillägga för med mitt "tomteblosshumör" så kan man inte vara säker på att impulskontrollen fungerar helt och fullt ut. Tomteblosshumör är min benämning på mina små vardagliga irritationsattacker som går över lika fort som de kom,och jag minns inte riktigt vad jag blev förbannad på. Inom det här området pågår ett ständigt förbättringsprojekt,för man vill ju bli och vara en bättre människa mot sin omgivning ju.Jag kan med stolthet konstatera att år av arbete med detta gett resultat,men de dagar jag är trött,allt känns avigt och blodsockret sjunker...då ligger maken i skottzonen. Som väl är så hyser han uppenbarligen en stor kärlek till mig,då han har överseende med mina defekter och bara svarar ja,ja lite lugnt och tålmodigt. Men så är han ju karl också!
Här är ett manligt exempel på lapp. Ett praktiskt problem som behövde en lösning (wokpannan ska säljas.) Rakt på om orsaken,men dock med en kvinnlig knorr om anledningen till detta. Arne Svensson låg alltså med hans kärring...Men man kan också se det som att sanningen levereras utan krusiduller och kringleikroksnack,Manligt!
Ödmjuk,ärligt manlig lapp i tvättstugan. Ännu ett praktiskt problem (tvättstugenyckeln borta.) har fått en lösning... Hur svårt kan det va alltså? trots att han tvättar sin personliga byk offentligt,så tror jag nog att denna ödmjuka lapp vann respekt.
I höstas var jag på marknaden i stan efter jobbet. Det var gott om marknadsbesökare,med fordonsinvasion som följd men jag hittade en parkering på Konsums parkering och gav mig ut i kommersen för att tillbe Mammon. En timme senare återvände jag för att konstatera att jag fått en privat lapp och inte en p-bot. "Du rara dam som parkerat här,var vänlig och flytta din bil snarast för flickera från hemtjänsten brukar parkera här och ja vill inte att de ska behöva slita på sina vackra ben Vänligen Arne" stod att läsa i vacker gammaldags handstil. Dylika lappar har jag inget emot,men det var ändå med ett stygn av dåligt samvete jag körde därifrån,för jag förstod ju att denne åldrige Arne bemödat sig med att plita ner sitt budskap, tagit sig från sin lägenhet ända till parkeringen,och så hem igen.
"Diska din kopp din morsa jobbar inte här",hur många gånger har man inte sett den strofen? En period hade jag en kollega,vars mor var anställd som just hygientekniker på företaget,vilket alltid genererade viss munterhet när min kollega pliktskyldigt diskade ur sin kopp vid diskbänken där lappen satt. Han sa att han var fan så mycket räddare för sin mor,än för den fjanten som skrivit lappen... Det hade han rätt i,för hon var ett riktigt rivjärn damen i fråga.
Hundträck är nog den vanligaste orsaken till ilskna lappar,bortsett från den märkliga och hätska stämningen som ofta uppstår i tvättstugor. Då vi är hundägare och bosatta på landet med väldigt överseende grannar så utgör detta inget vardagligt problem,men när vi är i stan så undviker vi naturligtvis att förorsaka liknande arga lappar som den ovanstående här. Personligen så tilltalade den tillagda lappens humor mig mer...
Efter att ha jobbat i mansdominerad miljö sedan 19 års ålder,så trivs jag bäst med karlar och deras sätt att kommunicera. Överlag används ett mer rakt,kortfattat och kanske brutalt sätt att leverera sitt budskap och ge kritik på men det passar mig utmärkt. För när man senare får ros av samme man som utdelat ris,då menas det verkligen och jag tar till mig det mer än en kvarts positivt babblande kryddat med superlativ från en kvinnlig kollega (med risk för att göra kvinnliga kollegor stereotypa då) Vid det senare tillfället infinner sig en naturlig skepsis hos mig,och många gånger har jag haft rätt. Detta påminner mig om hur det brukar se ut när jag ska ut på lokal med en manlig polare. Hela han har gett testosteronet ett ansikte,men ett varmt hjärta det har han! När jag väljer mellan två plagg inför kvällen brukar jag mannekänga i dessa medan han kollar hur det gått med hästarna på tv. Han brukar lyfta blicken lite förstrött från sina spelbongar och titta på första kreationen under tystnad,och därefter på den andra stassen för kvällen. Därefter brukar han hjälpsamt säga att -Du såg fetare och tantigare ut i den första. -Tack! brukar jag svara,och ta på mig det andra klädvalet. Det är vänskap för mig det!
Ännu en manlig replik på en grannes informativa lapp i trapphuset. Knappast troligt att en kvinna haft denna självdistans på bakfyllet...för många kvinnor saknar självironi tyvärr.
Jag kommer återkomma till det här med kommunikation längrefram,men vill slutligen dela med mig av en anekdot som utspelade sig med min tidigare sambo för många år sedan (han var av den Manliga stammen,helt klart)
Detta utspelar sig under en bilfärd med sambon vid ratten, och vi närmar oss en affär.
jag: -Tuggummi hade varit gott!
sambon: -Ja.
*jag upptäcker att bilen susar vidare utan stopp*
jag: -Men va f-n varför stannade du inte??? jag skulle ju ha tuggummi!
sambon: -Det sa du inte. *och körde vidare*
Av detta lärde jag mig att kommunicera manligt,och få som jag vill. Numera säger jag: -Stanna! ,tuggummi-inköp. Jag kan lova er att det fungerar alldeles ypperligt att skippa allt dravel och runtomkring i snacket och uttrycka sig rakt,klart och tydligt för man kan inte förutsätta att alla är tankeläsare i ens omgivning. Än mindre intresserade av att läsa ilskna lappar från anonyma uppsättare.
För några år sedan blev vi kontaktade av Gregers Tycho,en i Danmark känd fotograf och journalist. Han ville skildra jägarlivet i den svenska glesbygden,och hade via bekanta i Köpenhamn generöst nog tipsats om just oss?!
Då vi är nyfikna på livet i stort väckte även det här vårt intresse,så lite hastigt och lustigt hade vi tackat ja till projektet...intet ont anande som dess följder. Gregers,fotografen,är nog den mest spensliga man jag sett trampa runt i skogarna här. Man är ju van vid "fullvuxna" män i trakterna skulle man kunna uttrycka det. Hur som haver kom denne unge fotograf med viss förvirring i blicken in i vårt lite bohemiskt inredda hem med mycket vänner som kommer och går. Det verkade bli lite mycket intryck även för en storstadsbo,då han inte verkade så van vid denna livsstil med "öppet hus". Han presenterade sig och sitt syfte med reportaget samtidigt som han lät oss ta del av Henrik Nöbbes liv...och tidiga död...Klicka på nedanstående länk för att se minnesflash om danska soldater på väg till Irak. Detta bildspel har publicerats med tillåtelse av Henriks anhöriga och har hämtats från Greger Tychos hemsida. Se den med respekt...
Så det var med stor respekt för Gregers yrkeskunnighet vi lät oss fotograferas dygnet runt i både möjliga och omöjliga situationer. Då jag själv är uppväxt på landet ser man jakten som en naturlig del av vardagen. Som liten såg man dessa monstruösa döda älgar på traktorflak,och med ett barns nyfikenhet petade man på de stora ögongloberna och smygtittade när det flåddes och slaktades trots stränga förmaningar att inte vara i närheten. Men är man inte så storvuxen,så syns man inte så bra bakom husknuten eller i en buske. Mer eller mindre sanna jakthistorier om harens gång eller den listige Mickel rävs senaste spratt fick man sig till livs utöver rejäl husmanskost förstås.
När jag nu flera år senare äktat en man,som dessutom är jägare så är man ganska luttrad. En jägarhustrus egenskaper är tålmodighet,tolerans,goda matlagningskunskaper,ett storsint hjärta och viss förkärlek att umgås med karlar. Man får inte tillhöra den typen av kvinnfolk som gnäller över att det kommer in grus i hallen eller att toalettringen lämnats uppfälld om man säger så...ej heller vara så petnoga med hur många matgäster det blir till middagen.Häll vatten i soppan och hälsa Välkomna! Sedan skadar det inte om man tål lite grova skämt och gillar friskluft,oömma kläder och hundar då detta hör ihop med jägarkulturen.
Redan första kvällen sköts ett vildsvin,och fotografens ögon vidgades som på ett exalterat barn. Väldigt frusen och överstimulerad av kvällens action fick han låna mina varma ytterkläder då han ,som storstadsbo klätt sig alldeles för moderiktigt för att njuta av naturupplevelserna. Han insåg ganska snart att sömn inte är det man får för mycket av i en jägarfamilj i alla fall. Däremot är matintaget stort,vilket han fick erfara. Huruvida han ökade några hekto under vistelsen här förtäljer inte historien,men han lärde sig att tycka om hemlagad kålpudding,potatis och brunsås gjord på grädde givetvis!
Efter tusentals knäppande med kameran resulterade det i "Huntingblood",nedanstående bildspel om en jägarfamilj i glesbygden.
Detta bildspel är makens jägarliv,sedd med en storstadsbos ögon...Intressant att se vilket bildval han gjort av diverse sovrum i jaktlaget,bensinstationen i ödesmättat ljus,ett axplock av nedlagda byten och den mindre tilltalande centralorten mörka vinterdagar bl a.
Utöver detta tillkom ytterligare en dråplig situation utifrån detta fotoreportage. Då Gregers fått rättigheterna till dessa bilder trycktes det även upp ett Go-card,gratiskort i stora upplagor som är vanligt förkommande i danmark på festivaler,pubar,biografer,mackar och andra platser som allmänheten frekventerar. Motivet på detta kort var makens bröstkorg,fotograferad i mindre smickrande vinkel. En av våra danska vänner kände inte till fotoprojektet och hade kommit i smågnabb med sin fru då de besökte en biograf på Jylland under semestern. Där hade vår vän funnit detta vykort med makens bröstkort på och enträget hävdat att det var min makes bröstkorg. Hans fru trodde han fått en lille en för mycket,samtidigt som hon började fundera över vad man egentligen ägnade sig åt under jaktresorna till Sverige när han så definitivt kunde identifiera dessa manliga bröstvårtor. Man måste förstå hennes skepsis.
Denna historia löste sig genom ett telefonsamtal,där min make bekräftade att han börjat "sälja sin kropp" över hela danmark på just Go-cards gratiskort...
För min del kan jag tacka min lyckliga stjärna att jag inte fick syn på etta av dessa gratiskort under min vistelse på Roskildefestivalen ett par veckor tidigare,då jag säkert börjat undra om jag fått i mig något ytterst olämpligt. Så med denna lite smådråpliga anekdot uppmanar jag er att frågar en professionell fotograf om han för göra hemma-hosreportage så svara med ett rungande JA!
"Gå ut och var glad din jävel" sjunger Ulf Lundell...gå ut och var vacker och stolt hela vintern fortsätter han i sin låt. Han gillar visst inte vintern själv,men försöker ändå muntra upp oss denna mörka årstid. Mig lyckas han med i alla fall,för jag väljer att gilla läget mest för att jag lärt mig att jag mår bäst av det helt enkelt. Vinterlandskapet kan vara bländande vackert,även för själen.
Det gäller väl bara att ha ett annat perspektiv på tillvaron,som här när jag lade mig ner och gjorde en snöängel under vårt vårdträd...Då såg trädet så annorlunda vackert ut på ett magiskt vis.
Klart man kan göra snöänglar när man blivit tant! Jag har träffat 20-åringar tjejer som beter sig som gamla gnälliga kärringar,så åldern har ingen egentlig betydelse. Hjärtat får aldrig rynkor sägs det också,och då tänker jag särskilt på Astrid Lindgren som var ung ända till den dag hon gick bort,ung i sinnet,lekfull,finurlig,fantasifull och lite full i f-n om ni ursäktar uttrycket. Hon var verkligen en förebild på många sätt,så som jag hoppas att jag blir om jag får vara med lika länge som hon. Drömmar är viktiga att ha.
Vintern är ju en egentligen perfekt årstid att ta det lugnt,tända mycket ljus,läsa böckerna man inte hunnit med under sommaren,se en feel-goodfilm,umgås med vänner,lära känna nya människor,prova någon ny hobby,gå någon kurs,skämma bort sig själv,eller kanske passa på att förnya hemma på något sätt? Det är ju upp till var och en vad man är intresserad av,bara fantasin sätter gränser. Själv försöker jag prova något nytt varje dag,eller åtminstone en gång per vecka och det mår min själ bra av särskilt när det är mörkt och inte så tilltalande väder alltid. Men lite choklad muntrar ju alltid upp tillvaron,särskilt om man överraskas med en stor kartong från sin make...en trist och tråkigt vanlig vardag.
Men alla har inte förmånen att leva med någon,och kanske längtar efter att finna en själsfrände,känna gemenskap/samhörighet,ha vänner och vara väntad av någon någonstans...
Ju fortare livet snurrar på för en del,desto långsammare går tiden för andra. Det är stor skillnad på påtvingad ensamhet och självvald ensamhet. Ibland måste man då sätta sig ned,och vänta in sin själ.
Det där med att vänta in min själ var något jag lärde mig under de åren jag genomgick ett tungt sorgearbete som efterlevande efter ett suicid.Det gick inte att skynda på sorgen hur gärna jag än ville emellanåt. Det finns inga genvägar i livet,thats it tydligen. När sorgen och saknaden kändes som mest intensiv översköljde den mig som en känslomässig okontrollerbar tsunami,oavsett var jag befann mig så infann den sig. Trots att det kändes lugnt så bara kom det. Jag fick rådet av en klok karl att avsätta tid för sorgen...det lät lite knasigt,men vid det laget kände jag mig tillräckligt desperat för att prova i alla fall. Från att sorgen hade upptagit hela min vakna tid gick det mycket långsamt att återfå kontrollen över tillvaron. Det var absolut inte gjort i en handvändning,men den där sorgestunden blev viktig för mig och efterhand kunde jag t o m längta till den och samtidigt styra mina känslotsunamis från de tillfällen när det inte passade in lika bra.
Jag brukade sätta på någon lugn musik,tända några ljus,ta på mig något speciellt plagg eller svepa in mig i en filt på ett bekvämt sätt och så lät jag känslorna ta överhanden. I början avsatte jag en timma för detta,men hade inte behov av så lång tid längre fram. Hur man utformar sin sorgestund kommer man på själv efter hand men vissa ritualer eller snarare rutiner bör ingå varje gång för det ger också trygghet i stunden. Den där stunden när man ska umgås med sig själv. Att umgås med sig själv är faktiskt viktigare än vi tror,för det är då själen kommer i kapp kroppen...Numera behöver jag inte mina sorgestunder,men jag har ändå kvar dem. Men mer som en form av kontemplation för att inte glömma mig själv, för att motstå vardagens brus och få den extra energi man behöver för att ge omtanke till andra eller kanske låna ut sina öron till en vän som inte mår bra.
Vi är vackra allihop sjunger Di Leva,oavsett vad man tycker om honom så har han allt rätt. Vattnar man inte en blomma så tynar den bort och slutligen dör. Så gå ut och var vacker och stolt hela vintern! Sommaren bor inom oss,bara vi finner kartan dit,och då kan vi "vattna" andra omkring oss också...Tiden läker inte alla sår,men det kan läka skorpor på såren i alla fall...och gör en snöängel till minne av den du saknar.
Mats Westlings somriga låt Perfekt,en låt jag blir glad av får illustrera glädjen som finns inom oss en mörk och kall vinterdag till trots. Kram
Vi föds som original och dör som kopior sägs det,och det ligger nog lite i det för man vill smälta in i den breda massan för att bli omtyckt och accepterad. Men det är just de som sticker ut från mängden som tilltalar mig. De som vågar vara annorlunda,men framför allt vågar vara sig själva...och hur ofta är vi verkligen oss själva? Det krävs och förväntas att vi anpassar oss genom både formella och informella regler i samhället. Känner man sig lite rebellisk som jag så kan man ju revoltera inom ramarna i alla fall,och våga vara den man är utan att såra andra förstås.
Ibland undrar jag ändå om det har hänt så mycket när det gäller synen på de som är annorlunda? Människor med förståndshandikapp har visserligen blivit mindre tabubelagt,då tänker jag bl a på ICA-Jerry i reklamfilmerna och det turnerande teatergänget i Glada Hudik som snabbt fick en plats i folks hjärtan,så även i mitt.Snart är de även filmaktuella med Hur många lingon finns det i världen?
Men vilken effekt har mediauppmärksamheten? Nu bekymrar jag mig inte för Glada Hudik gänget,utan för Hästmannen...
Hästmannen blev känd för den breda massan via Peter Gerdehags dokumentär,detta är en finstämd film och ett vackert tecknat personporträtt av en man med egna ideer och ett omodernt levnadssätt.Ett levande kulturarv med hjärtat på rätt ställe...
Hästmannen har setts som ett original i de trakter han bor,och särskilt när han parkerat häst och vagn på stadens storgata när han behövt proviantera sådant som markerna inte ger hemma på gården. Hans kärlek till hästarna "fleckera" som han kallar sina gamla ston är hans enda kärlek i livet. Detta blev väldigt omdiskuterat då djurskyddet återigen gick in och ledde till att Hästmannen fick djurförbud hösten 2010.
Det som upprör mig mest i detta sammanhang är faktiskt inte myndighetsutövandet gentemot denne man,utan folks engagemang i detta som närmast påminde om gamla cirkusar som visade upp människor med avvikande utseende eller beteende mot betalning...Det är nog hästmannens största nederlag,och medias värsta svek.
Man bildade en facebookgrupp med tusentals medlemmar som med ett dataklick visade sitt stöd för denne man och att han skulle få behålla sina hästar,förmodligen samma personer som med ett klick är emot att djur far illa. Detta föranledde en manifestation och ett ovälkommet pressuppbåd på hans gård,där han vill framleva sina dagar i lugn och ro. Det vet jag,då vi språkats vid om detta.
Hästmannen intervjuades av radion häromdagen igen,och han saknade sina hästar men visste att de hade det bra. Men det han saknade ännu mer var alla de som visat sitt stöd och bildat en förening för hans väl och ve. Han sörjde mer de löften om att få hjälp att skörda och få ut timret från skogen,något han lovats men inte sett röken av...lika lite som det ekonomiska stöd han hört det skulle bli tal om.
Så nu undrar jag med vilken rätt profiterar man på ett människoöde,och drar runt honom i sammanhang där han är obekväm och inte känner sig hemma i? När han sätts i sammanhang som är "våra" i en värld han inte helt förstår,och än mindre respekteras för den unika människa han är... Är det för hans skull,eller är det för vår...
Ibland borde saker få vara som de är,och ovanligt vackra själar få leva sitt liv i fred...vilket jag hoppas även Hästmannen får göra,för ingen skulle vara gladare än jag. Det ligger en tydlig skillnad i att skratta med eller skratta åt.
Ett nytt år ligger framför oss...med förväntningar och kanske nyårslöften om att sluta röka,gå ner i vikt,bli en bättre människa eller vad man känt längtan efter att förändra. Gymmen har ett uppsving nu med nya förhoppningsfulla medlemmar, som vill bättra på sin blekfeta kroppshydda,dessa aktiviteter brukar klinga av framåt mars då besöksantalet är nere på de vanliga siffrorna igen...
Men för andra är det kommande året mera förutbestämt och utstakat...och nästa år med för den delen..."-Vi ses om nästan två år!" sa en ung man och gav mig en varm kram efter 12-slaget. Det kommer bli tomt och mina tankar kommer ofta finnas hos honom,för nu kan vi inte garva ihop över en fika vid köksbordet eller knata runt i skogen på väldigt länge. Men om nästan två år ska vi i alla fall på Bajenmatch ihop och gå med hundarna i skogen igen,det ser jag fram emot kan jag lova!
Denne unge man ska inte på någon jorden runt resa som många andra ynglingar gör. Om några dagar inställer han sig nämligen på kåken... I statistik och media räknar man återfallsförbrytare,våldsbenägna,narkomaner,organiserad brottslighet m.m och samhällets kostnader för dessa grupper. Men någonstans i allt detta glöms det bort att det finns en människa bakom allt detta...en av de människor som jag tycker om.
Oavsett vad man gillar för lag,så måste man nog tänka "Just idag är jag stark" för plötsligt har dagar blivit till veckor,veckor till månader och månader till år...som min vän uttryckte det.
Vad gör då kriminalvården med en ung människa? Även om man är återfallsförbrytare...Ju mer man ser och lär,desto mindre tilltro till det svenska rättssystemet får jag,oavsett om jag tänker på förövare eller brottsoffer. Politikerna vet inte vad de snackar om,och rättssystemets tröga maskineri mal lika långsamt som om tiden stod stilla...Jag vet inte hur många gånger det malt så långsamt så att det omkullvält människor i min bekantskapskrets. Många våldsbrott är drog-eller alkoholrelaterade för att ta något exempel,men rättssystemet är i otakt med verkligheten. När någon "rätat upp sitt liv" är det dags att ställa sig vid skranket,få en dom och inställa sig igen för gamla bedrifter under aktivt missbruk. Att sedan hålla sig ren eller behålla ett nytt jobb,eventuell partner,kontakt med barn/familj och inte återfalla i sina gamla gängor i den miljön är inte så enkelt. Är man dessutom ung och sökande är det lätt hänt att det blir värre än det var innan,och det gör att jag oroar mig för den unge mannen...och hur han påverkas av att rättvisa skipats...
Cash låt får symbolisera min väns resa...och att han valde att fira sina sista dagar i frihet med oss denna nyår,sådant både värmer och ömmar i en tants hjärta.
