1500 liv

Var 6:e timme väljer en människa att ta sitt liv...Det är alltså 4 personer/dag,29 personer/vecka,125 personer/månad...alltså 1500 liv som släcks varje år...10 gånger fler försöker att ta sitt liv varje år (15000 personer) Självmord är den vanligaste dödsorsaken i åldersgruppen 15-44 år. Begrunda dessa siffror och jämför detta med 350 trafikoffer per år. Tre gånger så många dör i suicid varje år,men det talas det inte mycket om.Vad gäller trafiken har man en nollvision. Just nu pågår en manifestation över hela landet för att belysa detta och målet är att få till en fungerande nollvision även för suicid.

Varje söndag kl.22.00 tänds marschaller på många orter i Sverige. Detta är en manifestation för livet och att göra detta ämne mindre tabubelagt samt påverka våra politiker att få till en fungerande nollvision på flera plan. Länk till ljusmanifestationen finner du längre ner i detta inlägg.Det finns även facebookgrupper där du kan se var man tänder marschaller för livet nära dig.

Samhällets kostnader för suicid är mer än 74 miljarder kronor per år och djupt personlig tragik för den som mår så psykiskt dåligt att man ser suicid som den enda utvägen.Väljer någon att avsluta sitt liv,så är det inte bara en djupt personlig tragisk händelse. Varje självmord har minst fem efterlevande i sin närhet...Sörjande mammor,pappor,döttrar,söner,syskon,barn,mor-och farföräldrar,flickvänner,pojkvänner,fruar,makar,vänner,övrig släkt,kollegor och skolkamrater mm. Efterlevande som i sin tur genomlider ett sorgearbete som aldrig tar helt slut. Denna grupp drabbas av långa sjukskrivningar,bristande studiegång och många får söka professionell hjälp för egen del. Många efterlevande drabbas av depression eller PTSD (Posttraumatisk stressdiagnos) vilket i sin tur ökar risken för självmordstankar och även självmordsförsök. Nedan följer en jämförelse över suicidprevention/trafiksäkerhet:

Jämförelse - suicidprevention/trafiksäkerhet

Aktivitet	Suicidprevention	Trafiksäkerhet
Finns det en statlig vision?	Nej	Ja
Finns det en statlig handlingsplan?	Nej	Ja
Finns det en målsättning?	Nej	Ja 270 döda år 2007
Finns det ett forskningsinstitut? Budget?	Ja NASP Budget: 2 milj kr	Bred forskning Tekn. Högsk Mer än 70 milj kr
Finns det ett utredningsinstitut? Budget?	Nej	Ja SIKA, 45 milj kr/år
Finns det en samhällsekonomisk kalkyl?	Ja Räddningsverket	Ja SIKA (Rapport 2002:4)
Finns det en kalkyl på värdet av ett ”räddat” liv?	Ja 18,7 milj kr	Ja 17,5 milj kr

SIKA = Statens Institut för Kommunikations Analys

Det finns mycket myter om suicid både bland allmänheten,men tyvärr också inom det professionella området. Myter som måste tas hål på för att i förlängningen minska mer lidande och minska antalet som väljer att avsluta sina liv...Psykisk sjukdom är något som vi alla kan drabbas av,så det hjälper inte att sticka huvudet i sanden.

Denna låt av Nostra Love är till minne av dem som inte orkade mer,de som kämpar nu och alla som saknar och sörjer...


För ganska längesedan var jag på en inspirerande föreläsning,kan tyvärr inte erinra mig föreläsarens namn men han talade om detta ämne på ett respektfullt och intressant sätt. Efter förläsningen fick vi alla en kram och en bild att ta med oss hem. Den satt på mitt kylskåp i många år tills tidens tand gjort sitt,men nu fann jag den på nätet.

En enkel illustration om att inte ge upp...Jag har många gånger funderat på om grodan stryper fågeln eller om fågeln lyckas svälja grodan. Lika många gånger har jag nog funderat på om jag känner mig som grodan eller fågeln. Men orden Never ever give up! bär jag med mig i alla fall.


Jag är själv efterlevande sedan snart 8 år tillbaka då min sambo valde att ta sitt liv,så för mig är inte detta bara siffror och statistik det är något mycket större och mäktigare. Jag vet vad det innebär,och jag hoppas ur djupet av mitt hjärta att det inte ska drabba fler...Jag återkommer till mina upplevelser som efterlevande i inlägg längre fram på denna logg.

I går kväll tände jag tre marschaller för livet,och för mina kära kollegor A,F och P som valde att ta sina liv. Men jag tände också för livet och för en Nollvision.

Min förhoppning är att fler vågar vara med och lysa upp hela landet med marschaller i denna manifestation varje Söndag kl.22.00. Fler media har fått upp ögonen för detta,och ju mer vi belyser detta i dubbel bemärkelse desto fler liv kan räddas och fler myter krossas.

Om du är i krissituation och vill tala med någon: ring Nationella Hjälplinjen!

   

020-22 00 60
varje dag kl. 13-22

Vid nödsituation: ring 112

http://www.1500marschaller.se/
 Via denna länk finner du mer information och kan klicka dig vidare till facebookgruppen.
Om du inte finner något evenemang nära dig så tänd en marschall hemma eller vid din lokala postlåda.Många foton från tidigare Söndagar finns att finna via 1500 marschallers länk.
http://www.spes.nu/ 

Riksförbundet för SuicidPrevention och EfterlevandeStöd innehåller ytterligare information.

Varma kramar till er alla!

Att våga och se kärlek där den finns

Det är så lätt att ta saker för givna,livet snurrar på som det brukar och den klatschigt grå vardagen har en i sitt välbekanta grepp. Just det där med att man tar saker så för givet är en riktig boja,ett hinder för oss att visa den uppskattning människor omkring en kan behöva. De liksom bara finns där och ska vara där fortsättningsvis också,i tid och evighet amen ungefär. Men så är det ju inte...Det vet vi ju alla,men man glömmer det ibland för man är så upptagen med att göra det man vill,ska,måste och planerar att göra. När jag satt vid min laptop med hunden i knät nära den sprakande braskaminen innan jobbet idag kände jag väl ingen överväldigande tacksamhet över min tillvaro precis,för det vore att ljuga. Mina tankar upptogs mest av att min bil utanför mest påminde om en igloo där den stod som en ytterst kylslagen påminnelse om att det är vinter,och då menar jag riktig vinter alltså. Jag satt väl mest och ruvade mig för att hugga tag i problemet.


Döm om min förvåning när jag senare upptäckte att bilen var rensopad från snö och stod på tomgång,inte undra på att jag inte kunnat hitta bilnycklarna heller... Den vänliga boven i dramat var min make,sådant ger mitt hjärta vingar! Det är kärlek det,för vem har egentligen riktig nytta av en bukett rosor i en vacker vas en snörik dag precis före jul? Även om de är nog så vackra. Men det är ännu roligare att ge kärlek,visa omtanke och göra goda gärningar,bara man kom ihåg det lite oftare och det är något jag försöker tänka på oftare.

Denna låttext får symbolisera mitt tänk om våga att se människor omkring oss (kända eller okända) med andra ögon innan man dömer och fördömer...Vi måste våga bry oss och dela med oss av vår kärlek,för den blir det bara mer av ju mer vi slösar med den!

Nyligen sprang jag på en bekant som de flesta andra vänder ryggen åt,låtsas inte se,ser på med avsky i blicken eller kanske himlar lite med ögonen åt bakom ryggen. Han är som vilken människa som helst, t o m bättre än många andra enligt min åsikt. Hans väg har bara varit mer vinglig och svår,även om det varit den så kallade breda vägen...så har det minsann varit motlut hela vägen. Faktiskt en kamp som för den kände Sisyfos.

Efter sedvanlig hälsning med en kram stod vi och snackade ett tag med varann,precis som vanligt, medan julhandeln pågick för högtryck runtomkring oss. Vi tog en fika ihop och jag lärde mig massor samt odlade skrattrynkor igen. Riktigt bra grejer det där med skrattrynkor,för de är gratis också! :-)


Först efteråt reflekterade jag över hur folk sneglat,viskat,undvikit oss och förfasat sig. Ungefär som mobbing i skolan,umgås man med den mobbade blir man mobbad själv.Det verkar vara något smittsamt i alla fall. Men jag kände mig glad,varm och stolt för att jag fått dela en annan människas tid,om så bara för en stund...det är kärlek det!


Denna bild får illustrera hur tokglad jag kände mig efter mitt möte med en människa som lever under samma himmel som lilla jag!

Hundmassage för den tunna plånboken...

Mors "mördarmaskin" chillar i soffan och får lite välförtjänt huvudmassage...

Roskilde och mindfullness funkar faktiskt!

Sommaren -95 blev jag kär! Som alla förälskelser kom den plötsligt,var berusande och fullkomligt överväldigande,uppfyllde hela mig och jag svävade på små rosa moln...Skillnaden var att denna förälskelse jag beskriver inte gällde en person utan jag blev förförd av Roskildefestivalen...och det förhållandet har blivit permanent och har på vissa sätt även förändrat mitt liv.

För min del är festivalen främst fantastiska konsertupplevelser,glädje,gemenskap med nya och gamla vänner,en kulinarisk resa,kultur,lekfullhet,kul shopping men framför allt att ladda batterierna och leva i Nuet! Alla gör sin festival på så olika sätt,somliga festar dygnet runt och de enda konserter de tar del av är de som hörs på avstånd till deras camp medan de partar vidare i ammoniakdoften vid sin pumpande gehttoblaster och finner nya partners för natten medan havet av ölburkar hotar att ta över hela lägret. Matintaget för den här gruppen brukar vara minimalt,men en burk kall ravioli kan slinka ner ihop med en tetra vin eller i bästa fall lite ljummen chokladmjölk.Tilläggas bör att man har ganska drogromantisk syn och personlig hygien är ett lågt prioriterat område. Som grand final eldar de givetvis upp sina sunkiga och sönderslagna tält sista natten och åker kollektivt hem..såvida de inte fått låna en naiv farsas bil förstås...Detta är också den stereotypa beskrivningen av festivaldeltagare,en beskrivning som inte stämmer överens med hur det verkligen är på festivaler.

Som gammal Roskildeveteran,och med ålderns rätt njuter jag av festivalen på mitt sätt. Jag har en polare som jobbar som massör och livscoach parallellt med att han slutför sin utblidning till psykoterapeut. Våra samtal vid köksbordet brukar oftast bli lite djupare än en vattenpöl om man säger så. Mindfullness har låtit som "flummegung" i mina öron,men när vi nosade på ämnet upptäckte jag att jag redan tillämpar det i högre utsträckning än jag visste om trots att jag inte egentligen inte är så insatt i ämnet. Mindfullness handlar om sinnesnärvaro. Genom att vara medvetet närvarande i nuet kan man bli friare att välja hur man vill agera på det som händer i tankar, känslor och kropp i varje ögonblick. Festivallivet och zenbuddism är en perfekt kombo alltså,för när i vår stressade tillvaro tar vi oss annars tid till att verkligen vara närvarande i nuet? De där stunderna man känner att man verkligen lever,då man känner solens strålar värma sin nakna hud,sanden mellan tårna,vinden som rufsar om en solblekt kalufs,rytmen från ens stillsamma andetag,ljudet av vågors sövande skvalp,havsdoften och kanske den vidunderliga smaken av en jordig egenodlad jordgubbe...Sådana tillfällen minns man.

Just sådana tillfällen finns det massor av på Roskilde. Tänk bara på hur lång tid det tar att brygga sitt morgonkaffe med hjälp av ett utmanande spritkök,en taskig tändare toppat med en vinglig melittafilterhållare över kaffekannan i ojämn terräng. Då får man tid att verkligen känna efter och stanna i nuet kan jag lova...Denna morgonritual sker alltså oavsett om det är +30 och obönhörlig sol eller lervälling,spöregn och snålblåst.För att inte tala om möjligheterna till att leva i nuet i de milslånga köerna till baja-majorna med en medhavd toarulle i hand.Det evinnerliga vandrandet hit och dit i den oändliga folkmassan,eller väntan mellan banden inne på konsertområdet skapar hela tiden tillfällen att vara i just nuet,en typ av meditation. I dessa situationer hjälper det inte att stressa kan jag lova. Då tvingas man helt enkelt leva i nuet,vilket för mig känns väldigt viktigt eftersom man kan faktisk snubbla på en mattkant och dö redan i morgon.

Fönstertittarsjukan har slagit till...igen!

Mors "mördarmaskin" har blivit ornitolog,fågelhund som han är...

Ge aldrig upp

Julen står för dörren,likaså gör snön...så idag är jag insnöad i dubbel bemärkelse! Julen i sig är en riktig familjehögtid,eller ska vara snarare.Tv:n sänder julprogram för högtryck,julmusiken pulserar i alla köpcentra,alla pratar om julfirandet hit och dit. Vanliga radioprogram utgår till förmån för julspecialare med klämkäck julmusik. Vill man värja sig från julen är det inte så lätt,det finns liksom ingen "julfri zon". Om man då redan mår dåligt så är det lättare att vilja ge upp...steget är inte så långt. Just det där med att ge upp,varför vågar vi inte tala mer om det? Det är inte så att jag vill vältra mig i svärta,men jag räds inte att tala om det som är tabu,tungt eller svårt att beröra...för det är ju också en del av livet.En tavla utan skuggor är inte lika vacker som en med skuggor,och det är just skuggorna som intresserar mig och ger tillvaron ett större djup. Men ibland är det svårt att finna orden som tröstar...men det räcker oftast att bara finnas till,ge en kram,låna ut sina öron en stund eller mötas i samförstånd i en intim tystnad. Sådana stunder kan vara magiska. Ibland kan man skämta om allvarliga saker,senast i går kväll hörde jag någon säga: Lev som om varje dag vore den sista! för när du vaknar på morgonen så vet du att du har bara en dagdjävel kvar att genomlida. Så sjuk humor har jag ;) Har du inget att glädja dig åt,känn på din handledspuls! sa en råbarkad snubbe med brokig bakgrund till mig en gång,när han skulle förklara hur livet kan funka och att man ska glädjas åt de små sakerna i livet. Det är de prylarna som är de stora serrö! sa han ofta,och jag är beredd att hålla med honom. Han gav aldrig upp,mot alla odds gav han inte upp och det är honom,de som kämpar hårt nu, och många andra jag tänker på när jag ser dessa inspirationsvideor. Ge aldrig upp!

Räkna inte antalet gånger du faller,utan alla de gånger du rest dig upp igen...

Var rädda om er,för det är jag! kram till mina läsare

Lyxproblem

Vaknade,gick på muggen,klädde mig,satte på kaffe,luftade hundarna och tände i braskaminen. Konstaterade att förkylningen hänger i,med fantomsmärta (huvudvärk) som följd...När jag satt med min kaffekopp i värmen uppkurad under filten i soffhörnet upptäckte jag att jag var en riktig gnällkärring,en sådan där med lyxproblem.  Log lite överseende åt mig själv och den gamla sketchen med Hasse o Tage,den med "Spik i foten", då det dras paralleller med franska revolutionen. Ibland glömmer man att sätta saker i perspektiv och blir uppfylld av sin situation/problem och vältrar sig i självömkan...Inte speciellt klädsamt,ens för en tant som passerat 40-årsstrecket ;)

Ute är det -4,en dryg halvmeter tjockt snötäcke och snålblåst,och jag sänder en tanke till alla hemlösa människor,och särskilt dem jag haft förmånen att stifta bekantskap med genom åren... Man är inte ett skit tacksam för det man har. Nu i julhysterins tider är det extra påtagligt,och det är inte utan att jag mår riktigt illa över folks inköp av den nya Ipaden,större platt-Tv,eller de som tröttnat på att skrapa bilrutan för en smula snö och dragit till Thailand över jul och nyår. Sedan den kritiserade psykiatrireformen infördes -95 har det inte blivit bättre i vårt så kallade välfärdssamhälle,antalet hemlösa har ökat och mörkertalet är stort. Barnfattigdomen breder ut sig och Lyxfällan har blivit en tittarsucce på Tv...

När Pierre Isacsson framför Streets of London i svensk översättning tänker jag särskilt på en gammal hemlös söderkis som ofta lirade den och Lasse liten blues för mig med en värme och intensitet som än idag rör mig till tårar. Jag känner stor tacksamhet för att jag fick lära känna honom,och att han på ett varmt och humoristiskt sätt lärde mig så mycket om livet...Idag möter jag dagen med stor tacksamhet och gnäller inte över en ynklig förkylning mer!

Busenkel julstämning...

Säga vad man vill om sportbilagan,men brinner bra det gör den!

Trevande tantförsök

Så har tanken om en egen blogg gått från tanke till handling,dock via en ytterst ovälkommen förkylning...Men nu har min blogg fötts! Förlossningen i sig gick bra,men jag har känslan av att min blogg är ett prematurbarn. Men även en lång resa börjar med ett steg! Jag kommer ta med er på en virrig resa i mina tankevindlingar,allt sker på egen risk och helt utan skyddsnät. Jag hälsar er våghalsiga besökare hjärtligt välkomna till Blixts "blogge-liten"