Vaknade,gick på muggen,klädde mig,satte på kaffe,luftade hundarna och tände i braskaminen. Konstaterade att förkylningen hänger i,med fantomsmärta (huvudvärk) som följd...När jag satt med min kaffekopp i värmen uppkurad under filten i soffhörnet upptäckte jag att jag var en riktig gnällkärring,en sådan där med lyxproblem. Log lite överseende åt mig själv och den gamla sketchen med Hasse o Tage,den med "Spik i foten", då det dras paralleller med franska revolutionen. Ibland glömmer man att sätta saker i perspektiv och blir uppfylld av sin situation/problem och vältrar sig i självömkan...Inte speciellt klädsamt,ens för en tant som passerat 40-årsstrecket ;)
Ute är det -4,en dryg halvmeter tjockt snötäcke och snålblåst,och jag sänder en tanke till alla hemlösa människor,och särskilt dem jag haft förmånen att stifta bekantskap med genom åren... Man är inte ett skit tacksam för det man har. Nu i julhysterins tider är det extra påtagligt,och det är inte utan att jag mår riktigt illa över folks inköp av den nya Ipaden,större platt-Tv,eller de som tröttnat på att skrapa bilrutan för en smula snö och dragit till Thailand över jul och nyår. Sedan den kritiserade psykiatrireformen infördes -95 har det inte blivit bättre i vårt så kallade välfärdssamhälle,antalet hemlösa har ökat och mörkertalet är stort. Barnfattigdomen breder ut sig och Lyxfällan har blivit en tittarsucce på Tv...
När Pierre Isacsson framför Streets of London i svensk översättning tänker jag särskilt på en gammal hemlös söderkis som ofta lirade den och Lasse liten blues för mig med en värme och intensitet som än idag rör mig till tårar. Jag känner stor tacksamhet för att jag fick lära känna honom,och att han på ett varmt och humoristiskt sätt lärde mig så mycket om livet...Idag möter jag dagen med stor tacksamhet och gnäller inte över en ynklig förkylning mer!
Så märkligt att du talar om en söderkis som sjöng Cornelis låt ”Lasse liten blues” för dig. Din polare, söderkisen vet jag inte om jag någon gång stött på. Däremot kände jag ”Lasse liten” rätt väl. Han var på rymmen från Lövsta ungdomsvårdskola när han tappade kontrollen och körde av vägen och bara blev till mos.
SvaraRaderaEftersom alla kan läsa vad jag skriver här på din blogg så tar jag resten av storyn på Facebook. För övrigt tycker jag att du tecknar väl, dina tankar om dem som tar sig fram på knäna i tillvaron. Ja, ibland inte ens det, eftersom vissa kryper. Hur var det nu han skrev den där Gretteheim: ”Vi ligger alla i rännstenen, men några av oss tittar på stjärnorna”.
Låten om Lasse liten har alltid berört mig så oerhört starkt,nästan som att jag kände honom personligen...Varför vet jag förstås inte,men det känns inte slumpartat att just du hittat till mitt krypin i cybervärlden i alla fall. Fint citat du...Den där Gretteheim har rätt i mycket han :-)
SvaraRaderaTack för den fina responsen på mina tankar! Från min rännsten ser jag en klart lysande stjärna i fjärran...