Att våga och se kärlek där den finns

Det är så lätt att ta saker för givna,livet snurrar på som det brukar och den klatschigt grå vardagen har en i sitt välbekanta grepp. Just det där med att man tar saker så för givet är en riktig boja,ett hinder för oss att visa den uppskattning människor omkring en kan behöva. De liksom bara finns där och ska vara där fortsättningsvis också,i tid och evighet amen ungefär. Men så är det ju inte...Det vet vi ju alla,men man glömmer det ibland för man är så upptagen med att göra det man vill,ska,måste och planerar att göra. När jag satt vid min laptop med hunden i knät nära den sprakande braskaminen innan jobbet idag kände jag väl ingen överväldigande tacksamhet över min tillvaro precis,för det vore att ljuga. Mina tankar upptogs mest av att min bil utanför mest påminde om en igloo där den stod som en ytterst kylslagen påminnelse om att det är vinter,och då menar jag riktig vinter alltså. Jag satt väl mest och ruvade mig för att hugga tag i problemet.


Döm om min förvåning när jag senare upptäckte att bilen var rensopad från snö och stod på tomgång,inte undra på att jag inte kunnat hitta bilnycklarna heller... Den vänliga boven i dramat var min make,sådant ger mitt hjärta vingar! Det är kärlek det,för vem har egentligen riktig nytta av en bukett rosor i en vacker vas en snörik dag precis före jul? Även om de är nog så vackra. Men det är ännu roligare att ge kärlek,visa omtanke och göra goda gärningar,bara man kom ihåg det lite oftare och det är något jag försöker tänka på oftare.

Denna låttext får symbolisera mitt tänk om våga att se människor omkring oss (kända eller okända) med andra ögon innan man dömer och fördömer...Vi måste våga bry oss och dela med oss av vår kärlek,för den blir det bara mer av ju mer vi slösar med den!

Nyligen sprang jag på en bekant som de flesta andra vänder ryggen åt,låtsas inte se,ser på med avsky i blicken eller kanske himlar lite med ögonen åt bakom ryggen. Han är som vilken människa som helst, t o m bättre än många andra enligt min åsikt. Hans väg har bara varit mer vinglig och svår,även om det varit den så kallade breda vägen...så har det minsann varit motlut hela vägen. Faktiskt en kamp som för den kände Sisyfos.

Efter sedvanlig hälsning med en kram stod vi och snackade ett tag med varann,precis som vanligt, medan julhandeln pågick för högtryck runtomkring oss. Vi tog en fika ihop och jag lärde mig massor samt odlade skrattrynkor igen. Riktigt bra grejer det där med skrattrynkor,för de är gratis också! :-)


Först efteråt reflekterade jag över hur folk sneglat,viskat,undvikit oss och förfasat sig. Ungefär som mobbing i skolan,umgås man med den mobbade blir man mobbad själv.Det verkar vara något smittsamt i alla fall. Men jag kände mig glad,varm och stolt för att jag fått dela en annan människas tid,om så bara för en stund...det är kärlek det!


Denna bild får illustrera hur tokglad jag kände mig efter mitt möte med en människa som lever under samma himmel som lilla jag!